torsdag 31 december 2009

Gott Nytt!


Islänningarna befinner sig i ett långlivat ekonomiskt gyttjebad (läs om Icesave-avtalet nedan, Alltinget röstade ja i går kväll). Men titta på de här segervissa damerna, inte på något sätt nedslagna. Att kämpa finns i landets gener. Det är en tillgång i den ekonomiska svackan, men hur är det med eftertanken och att lära av misstagen? Låt gärna skiten stänka, men en gyttjeinpackning som friskar upp hyn, gör oss rosenkindade och lite mer ödmjuka i skinnet är väl ändå inte fel? Gott Nytt År!

Året som gått





2009 är mitt lätt kosmopolitiska vandringsår. Det år jag bytte det loja livet i Söra by och mitt faluröda hus med vita knutar mot folklivet på en tempelgård i Tamil Nadu och pulsen i Reykjaviks kulturliv. Att lista de bästa upplevelserna är förstås en omöjlig uppgift, men här är en av många möjliga varianter.

Mest spännande ögonblicket. Vid en färd över Kardemummabergen i Kerala ser jag plötsligt några viftande indier vid vägkanten. De gestikulerar och ropar upphetsat. Jag tror att det skett en olycka, men när jag stannar bilen upptäcker jag en vild elefant i skogen nere i dalen. Indiens vilda elefanter är sällsynta och kan vara mycket farliga, befolkningen har stor respekt för dem. Jag följer en av de upphetsade byborna ner i skogsdungen. Med bultande hjärta möter jag det imposanta djuret på tio meters avstånd. Och lyckas få upp kameran.


Bästa musiken. Jag har hört många bra konserter och upptäckt fantastiska skivor, det är svårt att välja. Det får ändå bli Mugison på den lilla klubben Batteria i Reykjavik som blev årets bästa musikupplevelse. Mugison är en intressant artist. Här framträdde han tillsammans med bluesgitarristen Bjöggi Gisla. Utslagsgivande är livekänslan och den avspända kontakt som Mugison kreerade tillsammans med publiken i den intima lokalen. Jag kände mig inbjuden!

Finaste naturupplevelsen. I den lilla fiskebyn Thorlakshöfn kolliderar hav och landmassa med våldsam kraft oavsett väderleken. Att ta sig ut på klipporna, så långt jag mäktar, och med ögon, öron och näsa uppleva naturens urkraft är omtumlande häftigt. På den här platsen känns det in på skelettet att man lever! Dånet, skummet, våldsamheten i naturen. Ändå anar jag att andra mäktiga naturkickar väntar vid framtida vårliga strövtåg här på ön.

Mest otippade gästvänligheten. I Malapuram, en liten stad på Indiens östkust, blir jag inviterad till en dansfestival med klassisk indisk dans och möts vid entrén av en jätteorkester med skalmejliknande träblåsinstrument samt indiska damer som hänger blomstergirlanger kring min hals. Som utlänning och VIP-gäst visas jag till hedersplatsen framför den lokala publiken. Ett mer harmlöst exempel på det indiska klassamhället. Och en spännande festival!

onsdag 30 december 2009

Alltinget sa ja!


Kl 23.28 i kväll avgjordes den inflamerade, långdragna och känslosamma debatten om Icesave i Alltinget. 33 ledamöter röstade ja, 30 nej. När beslutet föll hördes en av ledamöterna skrika upprört"Landsförrädare!" Alltingets talman såg chockad ut av det grova tillmälet. Kommentaren säger mycket om de starka känslor som debatten väckt. Nu har Island sagt ja till återbetalningen av en del av skulden, i form av bankgarantin, som den kraschade internetbanken åsamkat kunder i England och Holland. 40 miljarder SEK ska betalas på 15 år. Det blir tufft för en redan ekonomiskt sargad nation, befolkningsmässigt lika stor som Malmö. Men det är nog den enda anständiga lösningen i en fråga som så tydligt splittrat Alltinget i två block. Socialdemokrater och Vänster Grön, de båda regeringspartierna, har drivit ja-sidan, oppositionen med Moderaterna och Centern har med näbbar och klor motarbetat förslaget. Två Vänster Grön-ledamöter röstade mot partilinjen. Stadsminister Jóhanna Sigurdsdóttir och finansminister Steingrimur J. Sigfússon (bilden) är vinnare, men egentligen finns det förstås varken segrare eller förlorare i den här uppslitande striden.

Nu återstår att presidenten godkänner avtalet. Hans vetorätt kan stjälpa beslutet över ända, eller i alla fall skicka ärendet till folkomröstning. 40.000 islänningar har skrivit på ett upprop om folkomröstning i frågan.

Rätt kurs


Det är inte helt lätt att hålla riktningen vid rodd, det vet alla som prövat. Vart är vi på väg inför det nya året? Vilka färdvägar väljs? Lyckas vi hålla kursen? Och vilken kraft lägger vi ner i roddtagen? Bilden är från fotoutställningen på Hafnafjördurs konsthall.

Öliv


Under vistelsen på Island tänker jag ofta tillbaka på min tid som gotlänning. Det är något i den saltbemängda luften, överlevnadsstrategierna, livet på en avgränsad landmassa omgärdad av ett oberäkerligt hav som utsöndrar dessa tankar. På öar tycks också despoter och maktmänniskor ta sig extra utrymme, företagsledare, politiker, tjänstemän tar ut svängarna. Ja, dom finns förstås överallt, men frågan är om inte öbor lägger i en extra växel. Eller så blir agerandet bara så mycket tydligare på en mindre scen.

När det berättas om märkliga människor i ledande ställning på Island, tänker jag: Here we go again. Precis som på Gotland! Är inte tillräckligt familjär i det isländska samhället för att våga mig på en analys, men jag kan i alla fall berätta att på Gotland fanns det både massmördare och obotliga mytomaner i chefsställning.

Medeltidsveckan i Visby är en av Sveriges största och mest profilerade sommarfestivaler. En härlig folkfest som lockar människor från hela Europa. Tiotusentals unga kommer till Gotland för att leva medeltidsliv. Vid denna tid kunde jag både möta fåvitska jungfrur och bödlar med skarpslipade yxor på Visbys kullerstensgator. Men det var ändå udda att festivalens ledning anställde en massmördare som festivalsgeneral. Medeltidsveckans syfte är förstås att bejaka den mörka medeltiden, men det här var att gå alltför för långt. Storyn uppdagades när generalens hustru flydde i panik från ön. Det var det jävligaste, det hade vi inte en aning om sa ledningen.

Några år senare anställde styrelsen för Länsteatern på Gotland en välkänd mytoman som teaterchef. Mannen som är en skicklig regissör hade också drag av praktnarcisist. En chef som om en skådespelerska yttrade "Först bryter jag ner henne, sen bygger jag upp henne". Det var nivån på den tilltänkta chefens syn på personalvård. Regissören hade också för vana att gång efter annan, vid de mest skilda tidpunkter, söka tjänstledighet för att närvara på sin mors begravning. Den hårt drabbade lilla personalstyrkan på länsteatern lyckades till slut stoppa tillsättningen av tjänsten. De skedde i elfte timmen och kostade Gotlands kommun 2,4 miljoner kronor i skadestånd till regissören. Detta för att slippa tidernas massmediala teaterföreställning i Tingsrätten.

Massmördaren och mytomanen är svårslagna anställningsärenden, även om det också finns ett smärre gäng med ofarligare kufar på Gotland. En var kommunens kultursekreterare, en man som aldrig besökt ett kulturevenemang på ön. Hans hobby var att sätta käppar i hjulet på alla projekt som inte hade anknytning till vikingar eller medeltid. Låt mig tillägga att åren på ön ändå var trivsamma men udda. Jag lärde mig massor. Hur kärleken till hembygden profileras på en ö, hur den som flyttat bort alltid längtar tillbaka, att en gotlänning vet bäst, den uppriktiga stoltheten över sitt ursprung, det härligt sunda ifrågasättandet av maktmänniskor och stockholmare, ljumma sommarkvällar vid stranden då havsbrisen kittlade kinden, morgonpromenaderna runt ringmuren. Så kan livet på Gotland upplevas. Hur det fungerar på Island vet jag inte riktigt. Än.

Bilden från Medeltidsveckan i Visby är från Gotland.net

tisdag 29 december 2009

Beslut om Icesave?


Det drar ihop sig till beslut om Icesave-avtalet, den ekonomiska överenskommelse som innebär att de tusentals engelska och holländska kunder som förlorade sparpengarna i den isländska, kraschade internetbanken ersätts genom att bankgarantin betalas av isländska staten. Det handlar om enorma summor. Politiker och allmänhet är synnerligen splittrade i ödesfrågan Icesave som överskuggat allt annat på Island i höst. Inte en dag utan något om Icesave i media! I dag debatterade Alltinget åter frågan, man har hittills inte kunnat enas trots att den längsta debatten i parlamentets uråldriga historia ägde rum innan jul. Lyckas man komma till beslut i mellandagarna? Det är förstås ingen som vet, men debatttemperaturen är rejält uppskruvad inte minst i media.

Både Morgunbladid och Frettabladid har i dag stora helsidesannonser som vänder sig direkt till politikerna. Bakom annonserna står frivilliga krafter som till varje pris vill förhindra att avtalet skrivs på. I annonsen citeras vers 77 ur eddadikten Hávámal, bevingade ord som alla islänningar känner till. Därför citeras bara den första raden Deyr fé, deyja fraendur... Här följer den i det här sammanhanget lätt olycksbådande hela versen.

Fä dör, fränder dör
Själv dör du likaledes
Ett vet jag som aldrig dör:
Dom över död man.

En av de mest flitiga debattörerna i media är Jón Danielsson, docent vid London School of Economics. Han pekar på den enorma skuldbördan, utan motstycke i världen. 2010 skulle återbetalningen äta upp 40 % av landets ekonomi, för att 2011 uppgå till hela 60 %. Han är också kritisk till regeringens sparpaket, som han menar måste göras betydligt tuffare om skulden ska saneras och leveras. Är detta möjligt frågar jag mig? Och finns det något alternativ? Det finns också jurister som hävdar att en återbetalning strider mot grundlagen. Hur det än är med detta är frågan intressant: Ska staten betala tillbaka pengar till låntagare från andra länder som på eget initiativ lånat pengar från en privatägd isländsk internetbank? Ja, det anser England, Holland och EU. Men enligt den senaste undersökningen är nästan 70 % av den isländska befolkningen negativ till avtalet, medan Alltingets politiker kommer att rösta betydligt jämnare. Man räknar med någon eller några rösters övervikt för ett ja, men resultatet är osäkert när beslutet än kommer.

Fiske, aluminium och gener


Fisket är själva grundbulten i isländsk ekonomi och svarar för 75 % av exporten. Det gör världsmarknadspris och fiskekvoter till känsliga parametrar i ekonomin. Men det är också viktigt att påminnas om att Island ligger i den absoluta världstoppen inom fiskerinäringen, nu när vulgärjournalism gärna klassar landet som bananrepublik. Farhågorna att inte kunna bestämma över fisket i egna vatten har bidragit till islänningens skeptiska syn på EU. Den ekonomiska krisen har dock ökat beredvilligheten till inträde i EU, även om tveksamheten fortfarande är stor.

Vid sidan av fiskenäringen har produktionen av aluminium kommit att bli allt viktigare för statsfinanserna. Tillgången på rekordbillig el har gjort Island till Aluminiumlandet i Europa, en miljömässigt kontroversiell utveckling. Förutom miljöaspekten på den energikrävande och miljöskövlande verksamheten, finns en annan avgörande skillnad. Fisket är av tradition isländskt, medan aluminiumjätten Rio Tinto Alcan styrs av utländska intressen. De avtal som träffats mellan företaget och isländska staten är dessutom mörklagda, förborgade hemligheter. På den punkten är Island inte ett öppet samhälle.

Ett annat framträdande exportområde är, eller har åtminstone varit, genteknik. 1999 antog Alltinget en lag om att upprätta en genetisk databank som byggde på blodprov från hela befolkningen på närmare 300.000 innevånare. Det unika består i Islands befolkningsmässigt homogenitet genom isoleringen och den begränsade invandringen. Släktforskning i traditionell mening är dessutom en integrerad del av den isländska kulturen, 80 % av alla islänningar som någonsin levat återfinns på redovisade släktträd. Sammantaget skapar detta helt unika möjligheter att spåra sjukdomar. Men precis som med aluminiumet är databanken och dess forskning också kontroversiell, inte minst genom frågan om integretet och farhågor om möjligheten att neka människor teckna försäkringar på grund av spårade ärftligt betingade sjukdomar.

Rättigheterna till forskningen såldes till deCODE Genetics, ett amerikanskt finansierat företag, som fick ensamrätten att bruka genbankens data och forska i vissa sjukdomar. Islands Högsta Domstol slog sedemera fast att de grundlagar som genbanken hänvisade till, inte garanterade befolkningen tillräckligt skydd vad integreteten beträffar. Efter år av ekonomiska problem, enorma summor pumpades in i projektet, såldes i höstas också själva företaget till utländska intressenter. För en utomstående tycks debatten kring detta just nu vara påfallande ofokuserad och sval. Är det återigen islänningarnas låga profil i etik och moralfrågor inom business och media som spökar?

Turismen är en annan gren på exportträdet. Men även om turismen är omfattande och dessutom ökande, genererar näringen inte tillnärmelsevis så mycket pengar som ovan beskrivna verksamheter. Turismen är viktig, men om näringen ska skjuta fart riktigt rejält, måste Island också utveckla ekoturismen betydligt mer engagerat. Där har man en del att lära av färöingarna! Vad beträffar jordbruksnäringen förekommer den knappast i traditionell mening på Island. Endast 1 % av landets yta utgör odlad mark som i huvudsak användes till betesmarker för får och hästar. Fårhjordarna och flockarna med islandshästar är förstås viktiga, inte minst som en omistlig del av landets kulturlandskap, ja som landets varumärke.

Bilden är från The Sea av Kormákur Baltsar. Filmen finns tillgänglig på Pjodmenningahúsids filmutställning.

måndag 28 december 2009

Snö


Så föll äntligen snön över Reykjavik, jag hade nästan gett upp. Bortsett från några dagar i början av december har det varit barmark. Små snöflingor tilltog i intensitet under dagen, och framåt kvällningen ligger ett fint, ljudabsorberande täcke över bebyggelsen i Logaland. Från altanen ser jag ut över den sista snutten av Reykjavik, på andra sidan Fossvogsdalur glittrar Kópavogur. De lekande barnens röster utanför huset får en ivrigare klang, blir lite pitchade. Det är allt det vackert vita som förändrar oss. Men snötäcket ligger inte kvar länge här, i morgon kan allt vara borta. Det är klimatförändringarna och Golfströmmen som jobbar så bra tillsammans, säger man.

Kontraster


I går var havet vintergrått, isigt segflytande och föga inbjudande, inte alls som på bilden. Lätt snö på gatorna i Reykjavik i den nollgradiga luften, medan Akureyri på norrkusten täcks av ett 80 centimeters snötäcke. Vyn från Reykjaviks inlopp minner om den gångna milda hösten. En liten segelbåt har just lämnat hamnen på väg ut mot det stora villande blå. Det mäktiga bergsmassivet Esjan i fonden skänker tyngd och stadga åt allt det blåblöta. Bilden är tagen mitt i stan, ändå vilar lugnet och den orörda naturen över scenen. Kontrasten mellan Reykjavik, dess storstadspuls, oroliga trafik och köpgalenskap som kraschar mot det jungfruliga alldeles runt gathörnet, kanske är det just det som skapar landets speciella stämning. Anspänning kontra frugalt lugn. Nu väntar vi på snön!

Yrkesdemonstranten

I går såg jag en dokumentär om Helge Hoseasson, Islands mest ihärdiga demonstrant. I bloggen 17 oktober berättar jag om honom. Filmen tillförde väl egentligen inte så mycket nytt. Hade hoppats på att få en ledtråd om varför Hoseasson utvecklade ett så ihärdigt hat mot kyrkan, polisen, ja överheten i stort. Är nyfiken på hur denna byggmästare förvandlades till yrkesdemonstrant och rättshaverist. Filmen gav inga svar på den maniska ihärdighet som mannen utvecklade. Hoseasson hade plakatet som redskap. Varje dag stod han i ett av Reykjaviks gathörn med något av sina budskap. Men vid några tillfällen tog han till mer militanta metoder genom att kleta hästgödsel på regeringsbyggnaden eller slänga skyr, en isländsk yoghurtliknande dryck, på biskopen, stadsministern och regeringsmedlemmarna. Förmodligen brände Hoseasson också ner kyrkan som han både föddes och konfirmerades i. Jag säger varken att jag är skyldig eller oskyldig, förstår inte varför inte någon åtalades för branden, som han säger i filmen. Hoseasson dog i höstas.

Gitarrgubbe


Island är lika med en gitarr. Mitt musikliv började annars med fiolspel i späd ålder för att i tidiga tonåren övergå till klarinett, modeinstrumentet i början av 1950-talet. Hade jag varit några år yngre hade det väl blivit en gitarr istället. Precis när jag nött in de vanligaste Benny Goodmanfraserna, kom rockmusiken som en musikalisk vattendelare och ritade om musikkartan. Kom i håg det så väl, jag spelade på Sätrastugan, ett skumt nöjesställe mitt i skogen utanför Stockholm, en 13 årig klarinettist som bevittnade avancerade, barnförbjudna scener på arbetsplatsen. På hakets jukebox hörde jag en kväll Rock around the clock med Bill Haley och förstod genast att den här musiken kunde mitt band aldrig åstadkomma, vi hade fel instrument.

Annars spelade orkestern, som brukligt var vid denna tid, både foxtrot, tango, cha cha, rumba, modern vals, gammeltjoa och mer otyglad jazz. Efter några inhopp som saxofonist i diverse obskyra rockband, försvann jag istället till den klassiska musikens ängder. Under ett antal år var jag fullständig fackidiot inom den begränsade diciplinen Spela Klassisk Klarinett Så Fort och Så Bra Som Möjligt Efter Noter, på det dogmatiska sätt som hör en tjugoåring till.

Efter många års harvande började jag intressera mig för Allt Det Där Andra, musikens möjligheterna är oändliga så varför bara nöja sig med Brahms sonater, Kegelstadttrion och Hindemiths klarinettkonsert? Jag började lira. Nu blev jag närmast multimusiker, har alltid gillat ytterligheter. Började turnera igen och en intressant iaktagelse var att den turnerande musikanten alltid är evigt ung i andras ögon. Tjena grabbar! sa Park-Ivar när bandet kom kånkandes med mina klaviaturer och högtaleriet. Jag var ändå 50 +! Ingen hade kallat mig grabb när jag jobbade som förlagschef eller musikskolerektor. Under den här perioden kändes det som jag spelade allt utom gitarr.

Men dagen efter midsommarafton i år körde jag igång. Vet inte varför. Har i många år varit gitarrägare utan att ägna instrumentet en tanke. Nu började gitarren spela nästan av sig själv. Spelandet har eskalerat här på Island, mycket tack vare hänsyn till grannarna när jag bodde i lägenhet de första tre månaderna. Gitarren är på gång och det är helt fantastiskt spännande! Har ju missat något där. Det är som en förälskelse, måste hela tiden hålla på att fibbla på greppbrädan, kan inte hålla fingrarna i styr. När jag förr i tiden jobbade tillsammans med bra gitarrspelare, grep jag aldrig tillfället till tips & lektioner när långa, trista turnédagar skulle fördrivas. Mitt ointresse var totalt, tyckte alla gitarrister var riktiga morsgrisar. Var sak har väl sin tid.

Nu slutar jag kanske som gitarrgubbe, vem vet, spännande också rent visuellt. Gitarrens mjuka form mot klarinettens stelt ståndaktiga. Mycket kvinnligt och manligt där.

söndag 27 december 2009

Vyer


Så här års när dagarna är extremt korta och månen och solen exponeras samtidigt på himlapellen, längtar jag efter att sträcka ut på den isländska landsbygden. Varför inte till trakterna kring Höfn (bilden) min favoritstad på östkusten? Men det låter sig knappast göras. Dels just för att dagarna är så korta, dels på grund av det oberäkerliga vädret. Efter att ha invaggats i ett metereologiskt lugn under den osedvanligt varma hösten, väntar jag på det stora, massiva snöraset.

Väderleken är åtminstone på pappret mildare på Island än i Sverige, men då måste man komma ihåg att tre grader kallt i Reykjavik kan kännas som 13 frysgrader i Stockholm. Men när solen så småningom orkar kravla sig upp en liten bit högre i allt det blå och mörkret lättar, då bär det iväg. Bortom snömos och luftmassornas isande ilningar bort mot vårljuset. Under tiden fortsätter jag att kajka runt i Reykjaviks omgivningar, kura skymning och duscha mig med massor av kultur.

Unken tomtetradition


Måste bara få det ur mig! Inför julen har de isländska tidningarnas småannonser dominerats av kvinnor klädda i tomteluvor och röda underkläder. Är idén att mor i huset på julafton ska ikläda sig den lätta tomtedressen som hon fått i present av familjen? Eller är det kvinnan själv som köper en urringad tomteutstyrsel för att behaga mannen? Känner inte igen den här unkna julseden hemifrån, men har kanske missat något. Vet inte, kanske är jag sip, men tycker det både är pinsamt, oetiskt mansgrisigt med annonserna. Vad har de med julens budskap att göra?

Nu vet jag inte om en liknande annonsering hemma skulle fällas av pressens granskningsnämnd eller JÄMO. Men även tidningarna på Island borde väl ha någon form av självsanering, nyttja en frivillig etik? Men det verkar fritt fram, tomteannonserna är bara toppen på isberget. På nyåret har Alltinget, landets parlament, att ta ställning till ett lagförslag om skärpning av de etiska reglerna för media samt inrättande av en granskningsnämnd. Det är
välbehövligt. Den här typen av kontrollstation saknas helt i dag, vilket gör det så gott som riskfritt med tevereklam som vänder sig direkt till barn, sexistiska budskap och personangrepp. Ett annat område som föreslås reglerat är ägarförhållanden och maktkoncentration inom branschen. Det finns ett motstånd mot en skärpning, inte minst bland mediamänniskor, man är van att styra och ställa efter eget behag. Islänningar har nog extra svårt att acceptera kontroll och överhet. Men nån jävla ordning måste det ju ändå vara, eller hur?


lördag 26 december 2009

Isländska skyltar: 21

Att ta ner skylten var under min uppväxt i stockholmsförorten Västertorp, söder om Slussen, ett uttryck för att dö, mula, kila vidare, gå hädan. Vad den här avvecklade skylten lättjefullt lutad mot en husgavel i Reykjavik meddelar vet jag inte. Det är läge för gissningar, fantasier och fria spekulationer.

Lavastenar


Det finns mycket ödemark på Island, 88 % av landets yta är obebodd natur därav 22 % lavafält. Fälten täcks av stenar inbakade i fin, grön mossa. Arrangemang med de mossbelupna bumlingarna kan man ibland också se i isländska trädgårdar. Stenarna flyttas för att bli effektfull dekoration på uteplatser eller längs trädgårdsgångar. Ingen bearbetad trädgårdssten i världen kan mäta sig med detta. Skulle i så fall vara marmorn men det är ju något helt annat. Om marmor representerar Roms fontäner och kusten vid Egeiska havet, så påminner de obearbetade, naturliga lavastenarna om Islands huldror, vittror och väsen. Även om det finns närmast obegränsat med lavafält, är det inte tillåtet att knycka sten. Den läckert gröna mossan på stenarna tar oerhört lång tid att växa ut. Mossan på bilden kan mycket väl vara över tusen år! Det förekommer dessvärre att turister smugglar stenar i sina husbilar om sommaren.

God fortsättning!

Julen hör familjen till. En tid på året när familj och släktbanden testas och tänjes. Sällskapet på bilden från Hafnarfjördurs konsthall verkar kanske inte ha det alltför mysigt. Det finns ett avstånd mellan kvinnan och mannen som så koncentrerat läser Morgunbladid. Dottern, strategiskt placerad mellan mor och far, ser möjligen lite besvärad ut. Eller så känner man sig bara obekväm i fotografens närvaro, fotografering var väl lite mer högtidligt på den tiden. Julstämning? God fortsättning på helgen, förresten!

fredag 25 december 2009

Julcirkus


Bertil hade fått jobb i orkestern på Cirkus Scott. Han hade egentligen alltid varit intresserad av cirkuslivet, var ju lite av clown redan i skolan. Nu stod han och packade resväskan, stoppade ner smörjoljan till trumpetventilerna i instrumentfordralet, satte på sig jazzkepsen, hejade och försvann. Det är bara ett tillfälligt jobb i brist på något bättre, sa han på väg nerför yttertrappan. Sen hörde jag inget på flera år förrän jag av en slump stötte ihop med honom på stan sju - åtta år senare. Bertil var sig ganska lik, hade kanske lagt ut lite, men med samma nervöst febriga svada. Jo det är bara bra, svarade han på min fråga. Är kvar i cirkussvängen, mina jazzambitioner kom av sig. Men nej för fan jag jobbar inte på Scott längre, nu är det Cirkus Altenburg som gäller, turnerar över hela Europa. På somrarna blir det mest Skandinavien, men på vintern drar vi ner till Sydeuropa.

Spanjorer och Italienare älskar cirkus, inte minst i jultider. Det hör liksom till, är lika självklart som julmässan eller den årliga släktträffen. Just vid den här tiden lägger vi in en religiös procession i mitten av det ordinarie programmet. Det började faktiskt av en slump. En kväll i Pesaro kom kapellmästaren som hade fått i uppdrag att presentera balansakten på slak lina av sig. Han har annars självförtroende så det räcker, men inhoppet kom plötsligt och oförberett, cirkusdirektören hade ätit skämda ostron till lunch och låg plötsligt och ojade sig bakom tältduken. Det var pinsamt därför att just den här kvällen satt ärkebiskopen Bizotti i egen hög person i publiken, prelaten som var skickad från Rom skulle kolla att allt gick rätt till. Det var på juldagen och inte minst därför var det viktigt att de uppträdande damernas klädsel var korrekt, att något av djuren inte hade stånd eller att det inte serverades sprithaltiga drycker i pausen.

Kapellmästaren var ungrare och hette Bela Nånting, han var en ytterst skicklig violinist som spelat med Karajan och de andra stora elefanterna, han hade också talets gåva. Bela började nu skickligt improvisera och gled omärkligt över till julevangeliet. Lade ut texten utan att tappa essensen. Samtidigt som han med lagom mässande röst från orkestertribunen, en lysade predikstol, började spela Stilla Natt. Smäktande ackompanjerade violinen budskapet. Vid slutet av melodin gav han tecken åt orkestern att falla in. I samma stund klättrade akrobaten Miss Van Anderen långsamt uppför repstegen samtidigt som ljusteknikern skickligt hjälpte henne på vägen med sin följespot. Hennes steg var dröjande tills plattformen under tältkupolen var nådd. Miss Van Anderens framträdande var så rörande självklart att hela publiken förstod att hon gestaltade Jungfru Maria.

Musiken blev nu mer dramastisk, en trombone och pukorna föll in, samtidigt som kontrabasen spelade ett eggande, ettrigt pizzicato följt att några snabba glissandi. Sen total tystnad och Miss Van Anderen gjorde ett plötsligt, mycket djärvt språng rakt ut i luften från plattformen. Publiken kippade efter andan och den skickliga artisten landade i en vattenbassäng som snabbt kommit på plats. Denna oförklarliga förändring av scenbilden skapade en nästan religiös mystik. Publiken visste inte om de skulle skratta, gråta eller applådera. Det kändes som att ha varit med om ett under. En del sneglade på ärkebiskop Bizotti för att få vägledning eller åtminstone ett tecken, men han tycktes lika förvirrad som vi andra. Plötsligt hördes en trumvirvel från orkestertribunen, Miss Van Anderen hade nu klivit upp ur bassängen och frotterades av sina assistenter. Jag fíck tecken att spela en trumpetfanfar och valde några takter ur Bachs Juloriatorium, sen övergick orkestern i en långsam marsch i moll. Tutti! Det varde ljus och in i manegen kom den mest stilfulla procession som tänkas kan! Först Adriano, en jättelik kraftkarl från Albanien som kan böja en järnstång hur lätt som helst. I kraft av sin kroppsstyrka ledde han tåget genom att bära ett jättelikt kors av ädlaste metall.

Efter honom kom djuren två och två i rad. Först kaniner, grisar, änder, getter, hundar och några ormar. Därefter följde hästarna ridna av den ryska ryttartruppen Pustans Lakejer klädda som de vise männen men med kosackmössor som huvudbonader. Slutligen dansade elefanterna och tigrarna in, de sistnämnda försedda med munkorgar beströdda med stjärnglitter. Vid tigrarnas entré gick ett sus i publiken. Några barn började gråta. Alla djuren skred fram. Trodde inte att det var möjligt att få djur att skrida fram, men det var just vad som skedde. Kanske var det något speciellt med musiken, ja hela stämningen under tältduken. Djurens agerande kompletterades av luftakrobaterna Die Drei Jacksons som rörde sig sfäriska, knappt skönjbart under tältkupolen. Det var svårt att se deras konster, dels på grund av ljusfokuset på djurprocessionen, dels för den svagt myrradoftande rök som steg upp mot kupolen, men luftakrobaterna tycktes ha bytt den leopardmönstrade trikådräkten mot änglaskjortor med vingar. Processionens sluttrupp utgjordes av fem clowner som red på en vit mulåsna. Clownerna i vanliga fall så glättigt speedade, vinkade sin vana trogen mot publiken men de vitsminkade ansiktena bar en mer sorgmodig prägel.

Nu vandrar processionen långtsamt uppför en illuminerad ramp och bakom den dras en vinröd ridå åt sidan och ett medfaret stall syns i fonden. Ljuset blir varmare, mer innerligt, och Jungfru Maria ställer sig framför de tre vise männen, djuren och publiken. Hon har ett nyfött gossebarn i famnen. Plockar förstrött några halmstrån från den lilla. En vacker stjärnhimmel tänds i tältkupolen. Vissa av lamporna blinkar långsamt och musiken mynnar ut i en vackert sordinerad julhymn, den spanska A la Nanita Nana i en långsam tolkning. Jesusbarnet som spelas av dvärgen Esteban känner sig förmodligen obekväm i utstyrseln, kanske är det knytbanden till mössan som skaver. Det visar sig senare att han motvilligt och först under påtryckningar av kraftkarlen Adriano åtagit sig rollen. Nu vrider sig Esteban lite vresigt under akten, muttrar till och med smått irriterad vid ett par tillfällen samtidigt som cirkusdirektörens ljudliga stönanden hörs från cirkusbyggningens innanmäte, något som kanske drar ner helhetsintrycket, men för övrigt är det en magisk, lysande tolkning. Ärkebiskopen är också väldigt nöjd och tackar och välsignar personligen hela cirkustruppen efter föreställningen. Fråga mig inte hur allt det här kunde fungera utan repetitioner eller andra förberedelser, säger Bertil. Det är ett mirakel. Ett jävla fuckin´mirakel. Som en makalös, otippad improvisation av Miles Davis eller John Coltrane. Delar förresten husvagn med Miss Van Anderen så jag blir nog kvar i cirkussvängen. Har du en cigg?

torsdag 24 december 2009

God jul!


I går, dan före julafton, var det Thorláksmessan, då äter islänningarna skata, kokt rutten rocka. Sigrún och jag åt skatan hos Greta och hennes familj, riktigt gott faktiskt. Som förrätt serverades rutten haj. Den sväljs ner med Svarta Döden, isländskt brännvin. Den ammoniakstinna hajen var jag väl kanske mindre förtjust i. Mycket speciellt. Både rockan och hajen har vissa likheter med surströmmingen, men är tuffare i smaken. Skänker en tacksamhetens tanke för att man numera har moderniserat jäsningsprocessen. Förr i tiden urinerade man på fisken för att snabba på jäsningen, det lär fortfarande förekomma här och var på landet.

I går kväll hade affärerna öppet till kl 23 och det var ett otroligt folkliv på Reykjaviks gator. Här sitter man inte hemma och pysslar dan före dopparedan. Alla restauranger med självaktning har skata på menyn och den speciella, lätt identifierbara, lukten spreds över gator och torg. Satte sig i kläder och näsborrar.

Nu är det julaftons morgon men firandet börjar först i kväll, på dagtid är allt precis som vanligt, köpfesten fortsätter i butiker och köpcentra in på sen eftermiddag. Men i kvällningen lägras ett lugn över stad och land. Signalen sker klockan 18 med dånet från domkyrkoklockorna och en högtidlig radioröst som förkunnar att Riksradion önskar alla landsmän en god och fridfull jul! Därpå följer gudstjänst. Gudstjänsten tjänar som taffelmusik till julmiddagen som kan innehålla hangikjöt, rökt fårfiol, eller fjällripa. Man njuter av maten samtidigt som gudsorden och psalmerna skvalar i bakgrunden. Så vill tydligen många ha det, den isländska julen innehåller mycket religiositet och mindre Disneyfilm. Det känns som att förflyttas till svenskt 1940-tal.

God jul på er alla, hur ni själva än firar Jesu födelse! Mannen som hjälper mig att framföra julhälsningen är en för mig okänd öbo.

onsdag 23 december 2009

Isländska skyltar : 20


För en man från Mellanmjölkens Land ser Mál og menning ut som entrén till en överpedagogisk läromedelscentral för neurotiska folkskollärare av den gamla stammen. Men titeln betyder inte Mål och mening utan Språk och kultur. Här säljs böcker och skrivmaterial. Det finns tre stora bokhandlare i Reykjaviks innerstad, men ingen databutik (!) Samtliga har öppet till kl 22, även på helger! Det vill jag kalla kulturella jourbutiker. Dan före dan kryllar det av folk här.

What to do, Mr Guru?


För exakt ett år sedan luffade jag runt i södra Indien. Under mina irrfärder bland teplantager, tempelgårdar, överlastade bussar på slingriga vägar, solnedgångar i Indiska Oceanen, jingliga mopedrikshor till hutlösa turistpriser och med gatans tragiska trasproletariat ständigt gnagande på samvetet, mötte jag en dag Guru Uhru i ett tempel i Madurai, den heliga staden. Jag har aldrig gått på de där asiatiska meditativa strömningarna, men i ett land som så genomgripande syras av andlighet är det svårt att inte låta sig påverkas. Andlighet för inre frid och tillfredsställelse. Andlighet som Hardcore Business. Efter att ha betalt Guru Uhru några silverpenningar blev han min religiösa ledare i tjugo minuter. Sen reste jag vidare i livet.

När jag ett år senare, exakt på dagen faktiskt, städar plånboken hittar jag guruns visitkort (om man vill kan det ses som ett tecken). Visitkort är en stor grej i västerlandets businessvärld och den är minst lika stor inom den indiska andligheten. Självklart är denne enkla man uppdaterad med skype, hemsida och mailadress. På visitkortet kungöres Help for hopeless - Hope for helpless. Don´t hesitate! Contact me in any ithem, small or big. Available any time (24 h service). Lite längre ner och finstilt står att Guru Uhru också om så önskas är behjälplig med kognitiv terapi, massage, sitarlektioner och fastighetsaffärer. Styrd av ett plötsligt infall mailar jag till gurun och redogör kortfattat för situationen på Island, samt frågar vilka råd han ger dess invånare för att gå vidare i den ekonomiska krisen.

Följande dag får jag svar plus en faktura på 50000 indiska rupies. Eftersom indisk valuta inte finns tillgänglig i Reykjarvik betalar jag i amerikanska dollar.

"Bästa Mr Bregman! Tack för Ert mail. Det synes mig som om detta land Island är i behov av mer eftertanke och mindre jakt på pengar och status. Ödmjukhet är ett karaktärsdrag som är svårt att förena med fianansvikingar, omnipotenta politiker, hårdhänta banknypor, narcisistiska ledartyper, giriga affärsmän och enkla framgångssagor. Det är tragiskt om den mäktiga naturen, som Ni beskriver den, påverkar innevånarna och gör dem yviga, högljudda och våldsamma i sina strävanden att nå framgång i livet, istället för att låta naturkrafterna gå inåt, skänka tröst, vila, förnöjsamhet och vänlighet. Denna kris! Se den som en varningssignal, en stormklocka, ett utryckningslarm på livets bullriga motorväg. Stanna! Tänk nytt! Förändringar kan vara en gåva, men först ska allt gammalt, osunt städas ut. Släpp fram Den Nya Tiden! En tid med mer eftertanke och färre ljusgirlanger, stadsjeepar och andra utanpåverk. Vad är ett sant liv?"

Vänligen,
Guru Uhru

En stund senare är meddelandet bara borta. Jag letar igenom mailboxen utan att finna ett spår. Putz Weg! Vet inte, men kanske jag har drömt alltsammans. Ibland sover jag lite oroligt på Island.

tisdag 22 december 2009

Rop på rep


Mannen har något mer än ett vanligt snöre runt halsen, eller hur? Har ni tänkt på hur sällan man ser ett rejält rep nuförtiden. Handfast, gjort för att greppas av nävar. Jag ropar efter mer rep i tillvaron. Linor för halning, kölning, hissning. Bilden är från fotoutställningen i Hafnarfjördurs konsthall.

Rödsprejat


När jag kom till Reykjavik i september brann det i flera obebodda trähus i gamla stan. Vet inte om bränderna har något samband, eller om de ens var pyromandåd, men två av kåkarna står fortfarande med utbrända fönster och påminner om vad som hänt. Under hösten har också en grupp som kallar sig Skap Opsis orsakat oro och rubriker. Gruppen har vid ett flertal tillfällen vandaliserat isländska företagares hus och bilar genom att spreja röd färg på egendomen. Ett allvarligare intermezzo inträffade när Rannveig Rist, VD för Rio Tinto Alcan det kontroversiella aluminiumföretaget, öppnade bildörren och frätande syra som sprutats på bilen stänkte på Rist. Hon hade änglavakt och attentatet stannade vid en incident. Dessvärre missade polisen att säkra indicier på brottsplatsen.

Förra veckan sprejade Skap Oflis för andra gången röd färg på affärsmannen Steingrimur Wernerssons hus och bil. Wernersson och brodern Karl styrde tidigare Askar Capital, ett investmentbolag i sfären kring Glitnir Bank. Personerna bakom attentatet skickade som tidigare ett mail med bilddokumentation till media. Stillbilderna publicerades också som ett bildspel på You Tube, en ganska makakaber musikvideo till Bachs Jesu, Joy of Man´s Desiring. Ljudupptagningen är en liveinspelning från en kyrka. Vid den senaste aktionen ställde också Skap Opsis den retoriska frågan om julen ska bli röd i år. Med röd jul menas på Island en helg utan snö, men i det här fallet med det underläggande hotet att det kan bli fler aktioner i jul.

Syftet med attentaten är att skända de personer inom näringslivet som skapat ekonomiskt kaos i landet. Många islänningars tillvaro har slagits i spillror, vilket bäddar för desperata handlingar. Det är förstås provocerande att se hur de personer som anses ha orsakat krisen, tycks leva samma goda liv som tidigare.

måndag 21 december 2009

Masterna i Grindavik


Det politiska käbblet i Grindavik har fått viss uppmärksamhet i media. Grindavik på sydvästkusten ses som Islands fiskebod, centrum för fiskenäringen, men för oss turister kanske mer bekant genom Blå lagunen utanför samhället. Merparten av de 3000 innevånarna lever på fisket och branschfolket håller ihop. Däremot har de lokala politikerna haft svårt att hålla sams. I dagarna grävde man ner stridsyxan, återstår att se om det tioåriga gamla vallöftet att asfaltera vägen mellan Grindavik och Porlákshöfn också kommer att uppfyllas.

För många grindaviksbor är det dock vare sig fisket, politikerna eller den skumpiga vägen som oroar mest. I det lilla samhällets utkant ligger ett taggtrådsinhägnat reservat. Inne på det stora området räknar jag till ett femtontal glest placerade radiomaster, kvarlämningar från USA-styrkornas tid i landet. När amerikanska krigsmakten lämnade ön 2006 ställdes villkoret att masterna skulle stå kvar. Radiopejlingen är fortfarande igång och används bland annat till ubåtsspaning i Stilla Havet. Det är således kraftfulla redskap som grindaviksborna har till närmaste grannar. Lokalt har man arbetat för att bli av med masterna men ingenting händer. Det finns en befogad oro när master med så stark strålning placeras nära bostadsbebyggelse. Är man osäker på konsekvenserna bör försiktighetsprincipen råda. Väldigt lite finns dokumenterat kring verksamheten. Myndigheterna skulle vinna mycket på att lägga korten på bordet.

I bloggen 23 oktober kan du läsa om basen i Keflavik och USAs trupper på Island 1946 - 2006.

Bestseller


Det är svårt att missa köpvideon Fangavaktin, fångvaktaren, i julvimlet. Det är stört omöjligt att besöka en matvaruhall eller bensinmack utan att videon är i fokus. I min Bonusbutik snubblar jag över ett gäng fångvaktare på väg in till köttvarorna. Bara i den butiken kan jag räkna till tre skyltställ med Fangavaktin på strategiska ställen, en betydligt mer aggresiv marknadsföring än på bassortiment som lammkött, skyr eller torkad fisk.
Teveserien Fangavaktin hade premiär 4 oktober och var en succé redan från start. Premiären sågs av 100.000, en tredejedel av befolkningen, den största tittarsiffran i Stöd 2, rikstelevisionen, någonsin. Köpvideon är också en framgång som på kort tid har sålts i tiotusentals exemplar, då återstår ändå slutklämmen på julhysterin. Själv fattar jag ingenting när jag kollar serien. Det är klart att mycket går förlorat genom språkförbistringen, men dramaturgiskt, skådespelarmässigt och som idé. Tja, vad säger man? Ingenting. Jo, det är synd att de isländska fångvårdsmyndigheterna inte har royalty på försäljningen. Fångvården brottas med ekonomiska problem och väntetiden för att verkställa utdömda straff är otillbörligt lång. Delvis beror detta på att brottsligheten ökar på Island. Och Fangavaktin har väl knappast något avskräckande syfte, det verkar på det hela taget ganska coozy and cool där inne.

söndag 20 december 2009

Ja må han leva?

Kursiv
Bilden är från en fotoutställning på konsthallen i Hafnarfjördur söder om Reykjavik. Fyller mannen med blomsterkvasten 50? Är han pappa till alla barnen? Var är i så fall mamman? Bakom kameran? Men på den tiden var det nog fortfarande pappas bil, pappas kamera och pappas pengar. Men mammas symaskin. Så vad handlar det om? Kommunalpampen som hälsar på i den lilla byskolan? Frågorna blir många.

Yoko Onos Plastic Ono Band


Måste tillstå att jag inte ägnat Yoko Ono många tankar innan jag åkte till Island. För mig har hon varit den typen av olyckliga kändisar där personen blivit större än själva konstnärskapet. Visst har jag någon gång funderat över den roll som häxa hon oförskyllt fått ikläda sig, kvinnan som splittade Beatles. Artisten som bara gjort udda, underliga grejer utan substans. Kvinnan som för alltid är förknippad med giganten John Lennon och hans tragiska död.

Jag är glad att få chansen att ompröva mitt förhållande till Ono, detta tack vare mitt år på Island. Yoko Ono har en speciell relation till landet. På den lilla ön Videy i inloppet till Reykjavik har hon installerat ljusskulpturen Peace Tower, och hit kommer hon då och då, senast dök hon upp på en konsert med John Lennons musik framförd av isländska musiker. Det var inte världens roligaste konsert, ganska hårt och okänsligt manglade man igenom 15 av Lennons high lights. Yoko Ono ställde upp i slutnumret med god min, inte alls som den knepiga performanceartisten jag hade förväntat mig.

Sen dess har jag lyssnat mycket på Between My Head and the Sky, hennes nya skiva. Den är nyskapande, djärv och hudnära. Tillsammans med sina unga medmusikanter, bl a sonen Sean Lennon som tillsammans med Ono också producerat, får skivan mycket av den isländska musiken att framstå som rejält vattenkammad. Produktionen imponerar, inte minst med tanke på att solisten hunnit bli 76. Vilket vitalitet!

Låtarna är bemängda med smarta beats, vassa grooves med lätt multikultisk anstrykning, andra hämtade från hiphopen, någon enstaka gång på gränsen till överbelastade. Yoko Onos kanske inte är seklets största poet, men hennes texter är avskalade och hudnära, ibland effektivt repetitiva. De små stänk av New Age som finns inbakat köper jag till förmån för helheten. Ett fantastiskt ljudlandskap omger Ono när hon kvider, skriker eller besvärjande viskar fram sina texter, vid några tillfällen på japanska. Även om de beatbaserade låtarna dominerar plattan, är det balladerna som berör mig mest. Un un To, I´m going away smiling och Higa Nobora är små mästerverk, där den erkänt skygga artisten är närvarande och uppriktig. Det är sånt man känner i musiken, jag menar ärligheten, när det är på riktigt.

Between My Head and the Sky är kanske ingen skiva man lyssnar på vid pepparkaksbaket eller vid stressande bilkörning i Reykjaviks oroliga trafik. Utan att vara sökt knepiga kräver låtarna också något av lyssnaren. Men för den som ger sig tid att ta emot Yoko Onos personliga meddelanden, väntar en fin stund. Så spänn fast säkerhetsbälterna, öppna öron och sinnen. Njut!

Bilden är från Yoko Onos framträdande i Rekjaviks Art Museum den 9 oktober i år. Läs om konserten och ljusskulpturen Peace Tower på bloggen från 10 oktober.

lördag 19 december 2009

Indiansommar


Det milda vädret fortsätter på Island. Ingen snö än men korta korta sömnigt mörka dagar. Totempålen utanför Hrafn Gunnlaugssons hus i Reykjavik får mig att tänka på barndomens indiansomrar. I bloggen 10 december berättade jag om regissören till Korpen flyger och hans hus som ser ut som ett sunkigt korpnäste. Grannarna protesterar men skrotskulpturer och allehanda mojänger blir allt fler utanför tomten. Fast jag tycker den woodooinspirerade totempålen är fin, den väcker tankar om obekymrat lekande, för att inte tala om den fallfärdiga kojan som bara väntar på att fixas i ordning! Det hela utspelas på Fina Gatan med gamla stan och hamnen i Reykjavik i fonden.

Desperat samarbete?





De isländska bankerna har en lång uppförsbacke att vandra när det gäller att få tillbaka kundernas förtroende. Enligt en undersökning jag refererat till tidigare, ligger bankerna på jumboplats vad gäller allmänhetens tilltro till företag, institutioner och myndigheter. Men omstöpningen av landets storbanker är i full gång. Efter att staten tagit över Islandsbanki vid kraschen, såldes verksamheten i höstas till de utländska fordringsägarna som nu kontrollerar 95 % av företaget, samma utveckling skedde nyligen i Arion Banki (f d Kaupthing). Enligt en undersökning som redovisats i Morgunbladid är 70 % av islänningarna positiva till utländskt ägande rent allmänt, i första hand inom Norden. Norge är favoritlandet. Men jisses vad Islandsbankis logga är lik Svenska Spel, svenska statens spel & dobbelmonopol! Är ett samarbete på gång? Skulder är ett ok att bära, men är situationen desperat?

Nu går jag ner i min källare...


Nu går jag ner i min källare hette en töntig schlager på 70-talet, men det är just vad jag gör just nu. Min lilla musikstudio står fix och färdig i källaren på Logaland i Reykjaviks utkanter. Det är bara att sätta igång! Jag hoppas att alla isländska intryck går att smälta ner i musik. Sågen på väggen är en kär gammal vän. Köpte den när jag gjorde musik till en teaterföreställning om en tankeläsare som led av att vi människor ofta tänker en sak men säger något helt annat. Sågens svävande, svajande toner passade bra att beskriva en tankeläsare i samvetsnöd. Sen dess har det lite udda instrumentet följt mig, men det är ju så speciellt att det måste användas med måtta. Min Sandviken Stradivarius är för övrigt långt ifrån den första sågen på Island. Både mum och Sigur Rós har använt instrumentet och på festivalen Air Waves hörde jag en halvskaplig sågspelare. Annars är sågen mest förknippad med länder där det finns rikligt med skog. Det är i alla fall min teori. Sågvirtuoserna hittar man i Finland, Ryssland och Sverige. Hur det är i Kanada vet jag inte.

fredag 18 december 2009

I stället för gråtande barn


Just nu visas fotografier av Fiann Paul med motiv från Grönland och Island. För säkerhets skull i två utställningslokaler parallellt, Rådhuset samt på Nordens Hus i Reykjavik. Ett udda pådrag som vore OK om det vore spännande bilder som visades. Nu är det ju egentligen helt omöjligt att diskutera smak, men de här utställningarna är nog det kitschigaste jag sett på länge. Många av motiven är hämtade från Grönland och grönlänningar skymtar på de tillrättalagda bilderna, men mest är det vackra, unga ickegrönlänningar som visas upp i ett tillrättalagd grönländskt smurfland. Misstanken att karln använder fotomodeller förstärks av annonser på utställningen om att fotografen söker vackra människor till ett nytt projekt. Bilderna är tekniskt fulländade, ytan bländande, men till vilken nytta?

Hade väl knappast reagerat om bilderna visats på något privat galleri eller säljställe för affischer, för det är där de hör hemma. Kommer att tänka på Grindslanten och Gråtande barn, två sönderreproducerade snyftklassiker. De här bilderna tillhör samma påse, insmickrande, tillrättalagda, men har samtidigt ett obehagligt drag av New Age. Visst får vi själva bestämma vad vi vill ha hemma på väggarna, älgtavlor, gråtande barn eller förljugen naturlyrik från Grönland. Fine! Men att ställa ut denna smöriga kitschkonst i Rådhusets finrum och dessutom parallellt i Nordens Hus, det är Too Much! Ibland blir jag inte riktigt klok på Island och islänningar.

Rainrock

De senaste dagarna har jag snöat in på paraplyer och islänningarnas ovilja att bära dem. I väntan på att någon konstruerar ett vindvänligt paraply, kan fiskarkostymen vara en variant. Klassisk design, praktisk och i trafikvänlig signalfärg. Apropå färg. Kanske skulle islänningen behöva stramas åt i sitt strängt individualistiska tänkande genom att Alltinget spikar en lag som bara godkänner oranga fiskarkostymer. Klädseln skulle återknyta till islänningen som sjöfarare och Island som världsledande inom fiskerinäringen. På så sätt skulle landets politiker få de bångstyriga, självständiga medborgarna att marschera i takt, eller åtminstone åt samma håll.

En kompis till mig växte upp i forna DDR, där skolbarnen marscherade på rasterna på skolgården, runt, runt, runt under sträng tystnad. Och när president Honegger kom på besök kommenderades alla skolbarn ut för att vifta entusistiskt med den östtyska flaggan. Så långt behöver man väl inte gå på Island, även om islänningar verkar extremt förtjusta i sin flagga. Jag ser den överallt, till och med på kyrkogårdarna händer det att någon stoppat ner en isländsk fana i gravens mull. I dag såg jag en man cykla omkring i Reykjaviks utkanter med en huvudbonad som var en kombination av flaggstång och julgran. Helt sanslöst! Och ganska opraktiskt, pjäsen var minst 40 centimeter hög. Själv använder jag flaggor i största allmänhet så lite som möjligt, men tycker bra om bastanta regnställ åtminstone i avvaktan på ett anständigt konstruerat isländskt paraply. Men tillsvidare blir det Rainrock, som Pugh Rogefeldt myntade, i regnbågens alla färger. Jag är ju på Island och inte i forna DDR som tur är.

Att resa


I går för tre månader sedan reste sambon Sigrún och jag hemifrån Söra i Sörmland för att bo ett år på Island. Det har blivit många resor i mitt liv, både privat och i arbetet, men aldrig har jag varit hemifrån så lång tid. Jag försöker odla förhållningssättet att likt en skogssnigel bära med mig hemmet där jag för tillfället är, att inte vara beroende av devisen Mitt Hem är Min Borg. Nu är Island på många sätt idealiskt att vistas i, en lätt igenkännbar men samtidigt exotisk kulturmiljö där Sigrún är infödingen medan jag är och förblir den eviga turisten.

Bilden är från överfarten mellan Esbjerg och Seydisfjördur på Islands nördöstkust, 600 långa kilometrar från Reykjavik. Att nalkas ön från havet, likt vikingarna en gång gjorde, är speciellt. Ibland behöver man också tid för att resa i vår snabba värld. I det avseendet kan jag inte klaga på färden från Sörmland till Reykjavik. Åtta dagar till sjöss och lands i sommar, höst och vinterväder. Utan anständig mat ombord, i storm, stiltje, snö, dimma, solsken, över höga berg och djupa dalar. En stilfull ouvertyr till året på Island!

torsdag 17 december 2009

Björk was here!


I går när jag besökte det genuina hamnfiket Kaffivagninn i Reykjavik, berättade en äldre herre (ja han var äldre än jag) att Björk brukar gå och fika där, ja när hon är i stan alltså. Hans kompis hade dessutom badat i samma badbalja som sångerskan. I de varma utomhusbassängerna kryper medborgare ur alla samhällsskikt ner i de små uppvärmda grytorna året om för att frotteras med varandra. Inga beröringsfobier där inte! Hon är alldeles vanlig, sa min bordsgranne. Nu vet jag förstås inte om det där med Kaffivagninn, badbaljan och Björk är sant, men mannen verkade trovärdig. Och storyn om Björk och hamnfiket har jag hört förut, men det var inte just därför jag gick dit.

Björk Gudmundsdóttir är Reykjaviks i särklass mest kända kändis. Förutom en egen sjusärdeles framgångsrik karriär, har hon också banat väg för isländsk musik i världen, gjort det lättare för yngre musiker att få fotfäste utanför landet. Och Björk har satt ribban med sin djupt personliga, egensinniga stil. Genombrottet kom 1988 med gruppen Sugercubes, men redan som elvaåring gjorde Björk sin första skiva, en salig blandning av barnvisor, Beatles och Steve Wonder på isländska. Som soloartist har hon gjort sex album, det mest kända och kanske konstnärligt mest helgjutna är Vespertine (2001). Det senaste är Volta (2007).

Björk har också framträtt som skådis om än sparsmakat, men det är svårt att glömma hennes gripande tolkning som Selma i Lars von Triers Dancer in the Dark. Hon bor sedan länge i New York. Bilden är från den makalösa musikdokumentären Screaming Masterpeaces som just nu visas på Pjodmenningahusid, muséet med de gamla handskrifterna och som nu också har en tillfällig utställning om isländsk filmhistoria under sitt tak. I dokumentären förekommer frikostiga inslag med Björk i intervju, studiomiljö, konserter och gamla klipp från Sugercubes. Andra artister som medverkar är bland annat mum, Sigúr Ros och Mugison. Jag har redan sett filmen två gånger, klämmer kanske in en tredje omgång innan jul!

Friggebod till salu?


Krångliga byggnadsbestämmelser är inget för islänningar. Vill man bygga en liten bod på tomten, så gör man det. Och man målar den banne mig i vilken färg man vill! Hemma har vi byggnadslov och s k friggebodar hit och dit. Vet av egen erfarenhet vilken arbetsinsats som krävs för att få vederbörligt tillstånd att sätta upp ett rött plank vid vägen i Söra där hemma i Sörmland. Jisses. En islänning skulle gå i taket eller göra revolution!

Ovanstående fina, smått antika bod hittade jag på Seltjarnarnes i utkanten av Rekjavik. Byggningen är ett värn från andra världskriget, här stod engelsmännen och kollade att inga tyska ubåtar smet in i Reykjaviks hamn. Om inte anslaget vore så krigiskt, kanske kuren vore fin att använda som lusthus. Det är dock ytterst tveksamt om kommunen vill sälja minnet, ett av stans mest fotograferade objekt. Men nu finns en befogad oro för att hela landet kommer att säljas ut, och krigstider för länge sen bytts ut mot kristider så...

onsdag 16 december 2009

En fin liten gubbe


I Stockholm är Nationalmuseum bildkonstens tempel, här på Island ett museum för landets kulturarv och historia. Islands Nationalmuseum har genomgått en rejäl ansikslyftning även om tingen som exponeras är gamla. Landets historia är ju inte så våldsamt lång, närmare 1200 år, men desto mer spännande. Några timmar här är väl använd tid. Du kan följa utvecklingen från de medeltida skepp med nybyggare som en gång intog ön, fram till dagens islänning som har Keflavik som avstamp ut i världen.

Muséet är inte alltför stort och har dessutom ett trevligt fik. Fiket är så trevligt att de två gånger jag har varit i huset, har antalet kafébesökare vida överskridit besökarna till utställningen. En av de finaste utställningsföremålen är också ett av de mindre, den lilla figuren föreställande Tor, Jesus eller båda i samma skepnad. Intressant att man behållit två religioner in i vår tid, för säkerhets skull. Åter ser jag likheten med gotlänningarnas pragmatiska syn på religion. Den lilla figuren, i original här på muséet, har blivit något av symbol för det gamla Island. En fin liten gubbe! Han har dock inget samröre med gubben som visas ovan. Båda hittar du emellertid på Nationalmuséet.

Tor eller Messias eller...

Här är han! Den lilla gubben på Nationalmuseum i Reykjavik. Farbrorn som är både Tor, Jesus eller båda. Vore jag marknadsförare på muséet skulle jag raskt låta tillverka repliker att säljas i museishopen. Vem kan motstå det här charmtrollet som lyckoamulett, guru eller pet? Som konsthantverk helt enastående! Gammalt och modernt på samma gång.

Kaffivagninn


Botaniserandet bland Reykjaviks alla trevliga fik fortsätter. I dag besöker jag Kaffivagninn, kaffevagnen, som ligger i maritim miljö i gamla hamnen. Ursprungligen bestod rörelsen av en vagn från vilken serverades kaffe till fiskare, hamnarbetare, tullsnokar och alla andra som hade sin arbetsplats här. Sedan länge är vagnen utbytt mot en barack i bästa sjöläge. Fortfarande är det mest folk från hamnområdet som besöker Kaffivagninn. Vid de två tillfällen jag besökt stället har jag garanterat varit enda turisten. Märkligt med tanke på läget, Kaffivagninn skulle kunna vara rena turistfällan. Men i den spartanskt inredda lokalen serveras inte Cafe Latte och andra moderniteter. Kaffetåren är mer vanlig, lite åt norrbottenstuket, och det lyxigaste jag kan köpa är en kaloririk, smällfet räkmacka. Kaffivagninn väljer jag inte för det starka javat eller de läckra bakverken, här är det miljön som gäller, ute såväl som inne. Genom de generösa fönstren siktas brygglivet med mindre fiskefartyg, lådor hit och dit och varvet på andra sidan viken. Tänk ett fungerande båtvarv mitt i stan! Bredvid fikabordet ligger kustbevakningsfartyget Oden för ankar. På fiket sitter gubbar, gubbar och gubbar. Inget internetfibblande här inte! Någon berättar att det här är Björks favoritfik när hon är stan, jag vet inte om det är sant. Men Kaffivagninn är så genuin att den banne mig borde kulturmärkas med sitt bryggkaffe på värmeplatta, svulstiga räkmackor och allt. Gud förbjude att stället förvandlas till ännu ett flashigt turisthak! Bilden är från Kaffivagninns närmaste granne Sjöminjasafnid, sjöfartsmuséet.

tisdag 15 december 2009

Grön jul?


Vintern dröjer på Island. Uppe i de norra delarna har det förstås kommit snö, men i Reykjavik försvann vintern snabbt. Nu är det sex grader varmt och i går fick jag ta fram höstjackan igen. Ändå är det som om vintern väntar, ruvandes. De snöpudrade bergsmassiven i horisonten och de korta dagsljuset bidrar till känslan. Sen må det vara hur varmt som helst.

I går bloggade jag om islänningarnas förklarliga ovilja att använda paraply, synen ovan är inte aktuell just i dag. Men vänta bara. Härom dagen såg jag se en dokumentärfilm om snökaos i Rekjavik på den fantastiska filmutställningen på Pjódmenningarhúsid. Så jag vet hur det kan vara, även om äldre reykjaviksbor säger att vintrarna är betydligt mildare nu för tiden. Det är förstås skönt men oerhört skrämmande.

Harpa var namnet!


I oktober bloggade jag om det nya konsert och kongresshuset som börjar ta form vid gamla hamnen i Reykjavik. Bygget kommer bland annat bli Islands Symfoniorkesters nya hemvist.
När huset står klart 2010 blir det en efterlängtad flytt från nuvarande, akustiskt besvärliga Háskolabio. Jag trodde också att harpisten Katie Buckley och hennes 107 arbetskamrater räknade dagarna. Nu har Katie blivit övermåttan bönhörd genom att den nya konsert och kongresshallen också döpts till Harpa! En ny konsertlokal är efterlängtad, men en konferensanläggning i kanonläge vid hamninloppet med Nordatlatlanten skvalpandes utanför är om möjligt än mer attraherande. Reykjavik saknar en sån plats idag. Återstår att se hur symfonikerna och konferensmänniskorna kan samsas. I dessa tider är det förstås nödvändigt att samordna lokaler. Men erfarenheten från andra håll i Europa talar sitt tydliga språk: Det är inte helt lätt när den kapitalstarka konferensindustrin konkurrerar med en konsertverksamhet i underläge i samma hus.

De planer som fanns i gamla hamnområdet har på grund av krisen bantats betydligt, lagts på is sägs det, men frågan är om det någonsin kommer att byggas ut som det ursprungligen var tänkt,
ett operahus bredvid konsert och kongressbyggnaden och under jord ett jättelikt garage. Hotell och andra kommersiella fastigheter skulle komplettera området omkring kulturhuset Harpa.

Litet bo jag sätta vill...


Det finns inget segrerat boende i Reyjkjavik, säger de islänningar jag pratar med. Det är väl ändå en sanning med modifikation. Men kontrasterna mellan inkomstklyftor och boendemiljöer verkar betydligt mjukare på Island. Och de mer ruffiga husen ser man faktiskt inne i den attraherande stadskärnan, inte i förorterna. Till bilden hör också den oerhört restriktiva invandrarpolitik som landet bedriver. Gästarbetarna är ganska många, men de är just gäster, handplockade dessutom, och blir inte alltid isländska medborgare. Flyktingar med humanitära skäl förekommer inte alls. Det finns heller inget Hallunda, Fittja eller Rosengård på Island, det är sant. Men segrering, tja...

Självklart finns det områden där en höginkomsttagare knappast skulle bosätta sig. En sån stadsdel är förmodligen Breidholt som ligger högt och vackert på en kulle utanför den inre stadskärnan. Nedanför kullen rinner laxälven Ellidaá med garanterat rent vatten. Det går bra att dricka vattnet direkt ur älven och fiska lax om du har tillräckligt antal laxar i plånboken. Lägenheter placerade i rätt vädersträck har nästan samma fina utsikt över Reykjaviks inlopp och berget Esjan som innevånarna på fina gatan nere vid gamla hamnen i city. Men jag misstänker att det inte är samma sorts människor som bor på de två adresserna.

En rundtur i Breidholt visar välskötta men trista hus, ödsliga gårdar med stora lekytor, väldigt lite klotter men övervakningskameror på alla parkeringsplatsen. Området är absolut inte slitet, här såväl som inom andra verksamheter är standarden hög. Trots att Breidholt är förhållandevis stort finns bara två affärer, lågprismathallen Bonus och ett apotek. Det förutsätter bil som i så många andra bostadskvarter i Reykjavik med omgivningar. Ingen torghandel eller annat gatuliv, ingen kiosk eller kvartersbutik, det är väl invandrande entreprenörer som saknas. Välskött, ja, men totalt livlöst, något som inte hundra sinom hundra ljusgirlanger runt fönster och balkonger lyckas dölja.

På krisens Island håller bostadsmarknaden snabbt på att ändra karaktär. Tidigare fanns knappast hyreslägenheter, nästan allt boende i flerfamiljshus var eget ägande. Nu när tillgången på lägenheter är betydligt större än efterfrågan och färre har ekonomisk möjlighet att köpa hus eller lägenhet, ökar för första gången antalet hyreslägenheter. Samtidigt står tiotusentals lägenheter tomma över hela landet, i synnerhet i Reykjavik med kranskommuner. Till bilden hör 0ckså alla påbörjade men inte avslutade byggen jag ser överallt. Precis som byggjobbarna bara släppt borrmaskinen, lyftkranens styrreglage eller cementblandaren och gått hem för att aldrig komma tillbaka.

Gravt uppfriskande konst


Reykjavik Art Museum ligger i ett ombyggt magasin nere vid gamla hamnen. Tidigare har jag berättat om den stora utställningen med Erró, Islands kanske mest internationellt kända konstnär, där bland annat sviten Japanese Love Letters ingår. Enbart den är värd ett besök. Fram till 3 januari visas också verk av Egill Saebjörnsson och Ryan Parteka. Här blir det riktigt spännande! Deras lekfullhet, komplexitet och kunnnande gör det här till någonting extra. Objekten låter, rör på sig, sätter igång fantasin. Båda är också musiker med förmåga att mixa bild och ljudupplevelser, en av flera anledningar till det lyckade slutresultatet. Egill Saebjörnsson (1973) fick sin konstnärliga utbildning i Reykjavik, men bor och arbetar numera i Berlin och Rio de Janeiro. Han blandar skickligt och fantasifullt animation, video, skulptur, musik och performance. Wall to wall består av två clowner på varsin sida av ett rum som för en filosofisk diskussion. Som besökare tvingas jag passera rakt genom den underfundiga dialogen, dras motvilligt in i den. Ping Pong Dance är ett annat objekt med sjungande, skuttande bollar. Det finns något befriande infantilt över bollinstallationen. Här som flera gånger under besöket är jag tvungen att gå konstverken inpå livet för att se vad som är projekterad 3D-film och vad som är äkta vara. Hela tiden pågår en dialog mellan karaktärerna och de objekt som åskådaren ramlar in i. I ett annat rum staplas lådor som från Panduras Flyttfirma. Lådorna och bakgrunden är vardagligt grå, men plötsligt kommer en glad gul banan flygande genom luften. Som en förvirrad bananfluga irrar den mellan lådorna för att slutligen finna ro.

Ryan Parteke (1975) är utbildad i Amsterdam och bor i Rekjavik sedan 2005. Han rör sig i fältet mellan vetenskaplig verklighet och skräcklandskap, rum där liv, död, himmel och helvete uppstår. I det verk som visas säger sig Parteke smält ner den tyska landskapsmålaren Caspar David Friedrichs (1774 - 1840) konst till ett koncentrat. Tre kyrkofönster i fonden som med tvångsmässig regelbundenhet färgas blodröda omgivna av knotiga, nakna träd. På en monotor spelar en grupp bleckblåsare filmade i utställningslokalen, på en annan monitor en gitarrist. Distade gitarrljud mixas med mäktiga, återhållna brassklanger. Ett crescendo och procession avbryts i kaos, sen tystnad och allt börjar från början igen. En klagosångernas perpetuum mobile.

Bilden föreställer en av Saebjörnssons clowner. I kväll visas i sjónvarpid, isländska teven, ett franskt program om Egill Saebjörnsson, L´art et la maniére, kl 21.25

måndag 14 december 2009

Affischpojken


Islands president och statschef Ólafur Ragnar Grimsson gör reklam för krogen Zimsen i Reykjavik. Vet inte om han överhuvudtaget är tillfrågad, men han framträder på affischpelare över hela stan. Ja, presidenten har kommit att bli Varumärket Zimsen, eftersom han alltid figurerar i krogens omfattande annonsering i media och på affischer. Det är således inte fråga om något enstaka övertramp.

Det här visar på en ganska udda inställning till integretet och lämplighet (är det överhuvudtaget lämpligt att en statschef saluför alkohol? I ett land som dessutom har betydande alkoholproblem). Fenomenet kan delvis förklaras med att Island är litet, alla känner, eller åtminstone känner till, alla. Samhällsskikten suddas lättare ut. En president här på ön står förmodligen närmare folket. Stod faktisk själv bredvid presidenten (inga livvakter här inte!) i baren på Nationalteatern utan att fatta galoppen. En man från Mellanmjölkens Land upplever ändå Grimssons utvik som ganska udda. Tänk om Fredrik Reinfeldt eller Kungen ställde upp i annonser för Spy Bar eller Café Opera? Eller utnyttjades i restaurang & alkolholreklam utan att tillfrågas? Det skulle bli dryga skadestånd att betala för klubbägarna.

Island har en låg tröskel för integretet, etik och moral. Häromdagen skrev jag om artisten Tom Waits. Han har drivit rättsfall där företag låtit personer som utseendemässigt är lika Tom Waits och framför allt låter som Waits, göra reklam för sina produkter. Tom Waits menar, med all rätt, att företag inte får snylta på en artists image och berömmelse utan dennes godkännande. Och han är inte ensam, Barbara Streisand har drivit ett liknande fall upp till Högsta Domstol. Och vunnit! I Grimssons fall är det ju inte frågan om en person som är lik presidenten, det är presidenten som figurerar, låt vara att fotot har några år på nacken.

Nu kanske Ólafur gillar och vara affischpojke för Zimsen, jag vet inte. Men även om han skulle tycka det är o k att medverka i öl och nattklubbsreklam, kvarstår frågan. Kan befolkningen i så fall ha tilltro till en president som låter det ske? När den här typen av övertramp synas, tror jag också att man kommer upprinnelsen och utvecklingen av den ekonomiska krisen på spåren. Åtminstone till vissa delar. Handlar inte också krisen om etik, moral och samma personer som sitter på för många stolar?

Ólafur Ragnar Grimsson är president och statschef sedan 1999. Presidenten väljs på fyra år 0ch har relativt starka maktbefogenheter. Han har ingen vetorätt men beslutar om folkomröstning, utser regering och ministrar, kallar till Alltinget och utlyser nyval. Presidenten beslutar också i viktiga ärenden inom utrikespolitiken samt avgör benådningar och dispenser. Det finns ingen tidsbegränsning för hur många gånger en president väljs om.

Paraplyfritt?


På Island bjuder det ombytliga vädret på en och annan regnskur. Det borde vara rena julafton för paraplyförsäljarna i stan, men dessvärre använder islänningarna aldrig paraply. Det beror på blåsten. Vindarna gör det ofta hart när omöjligt att greppa ett paraply. Det vanligaste sättet att skydda sig mot skurarna är att använda en ytterjacka med luva. Aldrig i hela mitt liv har jag använt min luva så mycket som här. Ser du människor med paraply i Reykjavik så är det garanterat turister. Men när jag passerade de här två tjejerna på Laugavegur häromdagen, nog tyckte jag de talade isländska. Kanske nya tider är på gång, men om paraplyet på allvar ska få genomslagskraft på Island måste någon konstruera ett stadigare paraply. De få exemplar som jag har sett i bruk har varit skrattretande demolerade! Finns det något mer komiskt än ett vingligt, skevt paraply och dess förare som försöker tygla tingesten i blåsten? Jo det finns det förstås.

Harald Hårfager är oskyldig!


I lördagens blogg om islandshästar skrev jag att norrmännen flydde Harald Hårfagers skräckvälde. Men så var det inte alls, det har jag fått lära mig nu. Ny forskning säger att det var överbefolkning och äventyrslystnad som förde norrmännen till Island på 800-talet. De hade också ett stort antal slavar med sig och dessa hade ju inte bett att få bo i vare sig Norge eller på Island. För norrmän och andra sjöfarare var det något nytt att ta sig över öppna hav. Tidigare hade man seglat längs kusterna, men bättre båtar och ökade kunskaper i navigation gjorde det möjligt att börja ett nytt liv på Island. Bilden är hämtad från Pjódmenningarhúsid i Reykjavik.

söndag 13 december 2009

Gamla tider


Söndag e m. Lucia firas förstås inte på Island, men däremot har Árbaejarsafn, en mindre variant av Skansen, öppet. Friluftsmuséet är annars stängt under vintern, men just i dag sjöd det av aktiviteter i de gamla husen. Hantverk, försäljning (åt fantastisk gott tunnbröd), gudsord och musik, både dragspel på gårdsplanen och tramporgel i den lilla kyrkan. Eftersom jag är ganska trött på den hysteriska julupptrappningen, försäkrade jag mig om att det inte var frågan om en julmarknad innan jag tog mig dit. Det var det inte heller, även om ångande glöggbägare och en och annan kulört lykta syntes i folkvimlet. Det var helt OK.