Hem

I dag börjar resan hem till Sörmland. Efter nästan 11 månader på Island är det dags. Mina känslor kring hemresan är kluvna. Självklart längtar jag efter de nära och kära. Och står det röda huset med vita knutar kvar där mitt i spenaten? Samtidigt har året på Island varit omtumlande, och jag vågar påstå att jag inte är samma människa som när jag for.

Naturen, människorna, kulturlivet och myterna, allt har jag mer eller mindre tagit till mig. Det isländska klimatet är kreativt, det var länge sen jag tyckte det var så kul, livgivande och spännande med kultur i stort och smått! Naturupplevelserna är omvälvande. Liksom så många andra har jag blivit islandskramare och vet att jag kommer tillbaka.

Den ekonomiska krisen då? En tredjedel av alla isländska hushåll är bankrutt på grund av lån i utländsk valuta och överlever nu på att staten tillfälligt stoppat amorteringarna. Ytterligare en tredjedel av hushållen lever i riskzonen samtidigt som långsiktiga lösningar saknas. En oberoende arbetsgrupp har fastställt orsakerna till krisen i en redig, lättolkad rapport. Ett trettiotal bankchefer, affärsdribblare, finansvikingar, politiker och tjänstemän är direkt ansvariga och dessa ärenden ligger nu hos åklagaren. Egendom på Island, England och USA har konfiskerats. Åklagarmyndigheter i USA utreder skumma isländska affärsattraktioner. Så långt är allt gott och väl. En orolig majoritet som sett brottslingarna, för att inte säga psykopaterna, fortsätta att leva ett behagfullt liv medan "vanligt" folk fått lämna hus och hem, lugnas. Åtminstone tillfälligt.

Men blir det något resultat av storstädningen? Har man lärt sig något? Människans minne är som bekant kort. Under det kommande året fördjupas krisen. Det är då den vanliga islänningen och samhällskonstruktionen kommer att utsättas för de hårdaste törnarna. Kommer man att tåla ökade påfrestningar? Förmodligen. Island är fortfarande ett rikt land.

Som turist ser jag förhållandevis lite av allt detta. Och islänningen är trött att prata om kreppan, krisen. På Reykjaviks gator rullar de stora stadsjeeparna som vanligt, de lyxiga modebutikerna på Laugavegur har sin publik, caféer och nöjesställen fylls om kvällarna och media annonserar om semesterresor till Spanien och Florida. Men armodet lurar under ytan. Det visar statistiken och de accelererande besöken vid hjälporganisationernas utdelning av matpaket. Nu är det inte i första hand utslagna människor på livets skuggsida utan "vanliga" familjer som står utan livets nödtorft. Från ett allmänt välstånd tycks nu samhällsklyftorna djupare än Vestfjordarnas hisnande bergsstup.

Bostadsmarknaden har störtdykt, många av Reykjaviks över 3000 säljobjekt realiseras och hyreshajarna vädrar morgonluft. Islänningarna har av tradition alltid ägt sin bostad, nu ökar hyresrätterna på grund av alla som inte har råd att bo kvar i villor och bostadsrätter. En hyresrättsinnehavare är helt rättslös och kan sparkas från ena dagen till den andra utan något egentligt skäl. Och hyrorna är rejält upptrissade, kanske det enda som kvarstår av det en gång så överhettade och dyra Reykjavik.

Men Island kommer igen. Det är jag fullkomligt övertygad om, även om det tar ett antal år. Under tiden blåser friska havsvindar, vulkaner ruvar, de orörda havsfjordarna skänker vila, väderleken skiftar fem gånger per dag, lavafälten förundrar och nöjeslivet i Reykjavik rullar på. Precis som vanligt.

Själv tar jag mig de 650 kilometrarna till Seydisfjördur med en bil fullpackad med musikinstrument och elektronik, för att ta färjan till Danmark och därefter förpassa mig till Sörmland. En lång turné utan soundcheck!

Det här blir min sista blogg från islandsäventyret, såvida inte båten kapas av sjörövare utanför Färöarna eller bilen får punka i Frederikshavn. Vi syns i den sörmländska spenaten!