Fågelsång och night shift på Sódóma

Myrkir Músikdagar, Dark Music Days, går mot sitt slut. När festivalens sista konsert klingar ut i dag, söndag, har över 40 programpunkter på temat ny musik avverkats. I går var det uruppförande på kammaroperan Farfuglinn, flyttfågeln, med musik av Hilmar Thórdarson och libretto av Messiana Tómasdóttir. Texten bygger på en berättelse av H C Anderson samt Tagores diktcykel Stray Birds. Det är musikveckans enda musikdramatiska punkt, ja den enda med kopplingen musik och visualisering överhuvudtaget. Inte en liten spot eller danssteg i övrigt. Det kan tyckas märkligt.

Den lätta, luftiga instrumenteringen med basflöjt, basklarinett och elektronik understödde de tre sångsolisterna. Sparsmakat musikaliskt, dynamiskt och rörelsemässigt framtonades en mörk saga i försiktiga pastellfärger. Musiken är repetitiv, minimalistisk och snarare tillbakablickande än framåtlutande, de elektroniska påläggen är försiktigt sensuella. Musikdramatik med mycket luft och där de svärtade ansiktsmaskerna och dockorna står för det mest dramatiska och med gedigna sånginsatser inte minst av sopranen Ingibjörk Gudjónsdottir. Ett plus för Gisli Galdurs ljudbild, men jag saknar blodfullheten, dynamiken och djärvare tonspråk och dramaturgi.

Senare på kvällen bjöd Daníel Bjarnason på elektrifierad kammarorkester vid en uppfriskande midnattskonsert på legendariska rockklubben Sódóma. Han har skrivit musik för bl a Musica Vitae i Växjö och London Sinfonietta. Konserten inleddes med Four seasons of Yosa Buson för violin, harpa och slagverk i en subtil tolkning och avslutades med Bow to string ett av de verk av Bjarnason som också finns tillgängligt på platta. Jag hörde stycket under Air Waves-festivalen i höstas, då i mindre besättning.

Det tresatsiga verket fick en skärpt tolkning av sextonmannaensemblen, även om de akustiska förhållandena och den uppmickade balansen mellan instrumenten var långt ifrån idealisk. Med cellisten Bryndis Hall Gylfadóttir, konsertmästare i Islandssymfonikerna, i solostämman och under Bjarnasons entusiastiska ledning, överbryggdes alla futtiga yttre problem, ensemblen förvandlades till en kropp som slingrade, speglade, åmade, svängde sig mellan de svartmålade väggarna och de bjärta lamporna. Säskilt första satsen är i positiv mening en riktig hitt.

Var det någon som sa att nutida musik och kammarmusikaliskt stuk är mossigt? Jag såg till och med några tjejer i den för sammanhanget extremt unga publiken ta ett par danssteg mellan borden för att i nästa ögonblick lyssna under djup koncentration.

Bilderna är från Farfuglinn på Salurinn i Kópavogur samt Daniel Bjarnasons kammarorkester på Sódóma.

Saemundur och sälen

Historierna om Saemundur (1056 - 1133), prästen som stod i förbund med djävulen, är många. Han studerade på Svartáskola i Frankrike och blev en av Islands mest lärda och märkligaste män. I skolan där Saemunder och två andra islänningar studerade utbildades eleverna i algebra, astronomi och magiska läror. Efter avslutade studier vigdes de till katolska präster och alla tre bad den danske kungen att få en tjänst som präst i Oddi på Island. Kungen svarade att den av dem som snabbast tog sig till Oddi skulle få ämbetet. Saemunder sa till Djävulen som hade ingått en pakt med "Nu ska du ta mig till Island. Om jag kommer fram torrskodd får du min själ." Djävulen förklädde sig till säl och tog Saemundur på ryggen. Under färden på sälryggen läste Saemundur ur Psaltaren. När de nalkades den isländska kusten slog Saemundur Psaltaren hårt i huvudet på Djävulen som sjönk till botten. Saemundur simmade i land, tog sig till Oddi och blev präst i Oddakirkja.

Skulpturen Saemundur och sälen av Ásmundur Sveinsson (1893 - 1982) finns vid Oddakirkja.

Farliga nallar

Nu ligger isen mellan Grönland och Islands norrkust. Det händer att isbjörnar jumpar över isen. Vid ankomsten är djuret utsvultet och mycket farligt. Det var just vad som hände i förrgår när en kvinna i Thistilfjördur fick se en isbjörn på gårdsplanen men lyckades hasta in i huset och låsa dörren. För säkerhets skull tog hon sin tillflykt till övervåningen, om björnen skulle få för sig att slå in husets ytterdörr. Kvinnan ringde polisen som sköt djuret.

Det finns 22000 isbjörnar i Kanada, Sibirien och på Grönland. Arten är inte fridlyst men står på Internationella Naturskyddsrådets IUCM, attentionlista för potentiellt utrotningshotade djur på grund av klimatförändringarna. Dödandet av isbjörnar väcker starka känslor bland islänningar. Förra året införskaffade polisen en bur att fånga djuren i, men den har hittills inte använts. Idén är att söva djuret, stoppa det i buren för återtransport till Grönland. Den dödade björnen är en ung hane. Nu tror man att även en äldre isbjörn finns gömd någonstans på norrkusten. Befolkningen i de små isolerade byarna bävar.

Isbjörnar har aldrig funnits på Island annat än de som vintertid tagit sig över isen från Grönland. 500 jumpande björnar finns registrerade, den äldsta från år 890 då Ingemund den gamle såg en hona med två ungar simma i land. Märkligt med GRÖNland och ISland förresten. Borde inte länderna byta namn? Här på sydkusten är det fyra grader varmt idag och inte en gnutta is. Men en isbjörn som går lös där uppe i norr.

Omplåstrad?

Garageband känner vi alla till. Men bandageband? Vad händer med konsten när ett land drabbas av djup, långvarig ekonomisk kris? Islands teve och radio står inför stora nedskärningar, teatrar och andra institutioner har också golvats, men rest sig och står fortfarande på benen. Situationen är svårbedömd. Ytligt sett sker mycket på kulturområdet i Reykjavik. Det bygger delvis på att isländska kulturarbetare är vana att ha många jobb, att slita häcken av sig för överlevnad. Samtidigt som det finns en inbyggd liten projektledare i varje islänning, van att göra sin grej, även utan arbetsstipendier eller statliga bidrag.

En teaterregissör på besök blev förvånad när skådisarnas arbetsdag slutade redan klockan kvart över ett, mitt i en repetition, dom måste hinna till sina andra två dagliga jobb! Att en kulturarbetare också jobbar som elektriker och bokhandelsbiträde är ingen ovanlighet. Samtidigt reser sig Harpa, det nya konsert, opera och kongresspalatset i kanonläge vid gamla hamnen med Nordatlanten skvalpandes utanför. Harpa beräknas stå klart 2011, ett bygge som höll på att stoppas i den finansiella härdsmältan, men som på grund av redan ingångna byggkontrakt nu kommer i hamn.

Frilansande musiker vittnar också om att kulturlivet har blivit mer profilerat och mångfacetterat under krisen. Problem uppstår dock när hela arbetsmarknaden krymper. Även om en isländsk skådis eller filmregissör är van att extraknäcka utanför sitt yrke, måste ju dom knäcken i så fall finnas tillgängliga. Men ska det gå åt helvete så ska det ske till musik, som någon sa.

Uppslukad

I dag för exakt ett år sedan kom jag hem från luffandet i södra Indien. Det blev en ganska knepig omställning. Fysiskt befann jag i Sörmland men psykiskt var jag kvar i Indien. Det hände att jag vaknade och tyckte mig höra den meditativa sången från ett tempel i Madurai, känna de starka krydddofterna från ett marknadsstånd i Munnar. Skarpa, klara färger i kvinnornas saris reflekterar mot den vita snön hemma i Söra. Kommer Island lämna samma starka intryck? Jag tror det, men på annat sätt. Hot and Cold, ni vet. Bilden är från en hotellträdgård i stenhuggarstaden Malapuram på Indiens östkust. Uppfriskande kitschig trädgårdskonst långt från de hemtrevliga trädgårdstomtarna i Sörmland.

Längtan till landet

De korta dagarna och det långa mörkret tillåter inte längre utfärder. Det blir mest kortare turer i Reykjaviks omgivningar. Det är inte fy skam. En fantastisk förutsättning för livet på ön är närheten till ödemarken, jag behöver inte åka många minuter för att befinna mig i orörd natur. Men visst ska det bli skönt att framåt våren sträcka ut till norrkusten, Vestmannaöarna och andra, för en man från Mellanmjölkens Land, exotiska platser. Bilden är från Höfn, min favoritstad på östkusten.

Slumpvandring i modevärlden

Råkade av ren slump komma förbi Kjarvalstadir, ett av Reykjaviks utmärkta konstmuseer. En mängd bilar stod parkerade, pågick ett event? Jag kilade in och si där hade den internationellt välrenomerade modeikonen Steinunn Sigurdardóttir stickkurs! Hon ställer annars ut sina kläder på museet, nu ville hon också få isländska kvinnor (det var bara kvinnor där) att återupptäcka stickningen.

Stickningen går annars som en röd tråd genom Islands historia. I Halldor Laxness böcker är kvinnorna ideligen sysselsatta med att sticka. Under århundraden ansågs det till och med ofint om en kvinna satt overksam med händerna. I vår egen tid har stickningen nästan glömts bort, men den ekonomiska krisen har medverkat till att stickningen i dag upplever en renässans på ön. Och nu en internationell modeikon som håller stickkurs, det höjer hipfaktorn!

I museihallen är ett par hundra kvinnor engagerade i kursen. Steinunn Sigurdardóttir, som själv använder gamla sticktekniker i sitt skapande, ber kvinnorna att sjunga en välkänd isländsk folkvisa medan de stickar. Steinunn som ser stickningen som meditation, använder inte stickor utan arbetar med fingrarna. Flitiga fingrar bugar och niger, rör sig till kvinnornas försiktiga hummande. Det är som en kollektiv happening. När jag vandrar vidare till själva utställningen känns det som jag har lite mer på fötterna. Ett par stickade ylletofflor?

Steinunn Sigurdardóttir hade Världen som bas under tjugofem år och var chefdesigner hos Ralph Lauren, Calvin Klein och Gucci innan hon blev sin egen och flyttade hem till Reykjavik för ett år sedan. Hennes modeskapande hämtar inspiration från den isländska naturen. Det är lätt att läsa in lavaformationerna, glaciärerna, norrskenet och den isländsk mossan i kreationerna. I den internationella modevärlden är hon minst lika stor som Björk är inom musiken. Steinunn Sigurdardóttir har fått många internationella modepriser, bland annat Torsten och Wanja Söderberg Prize, modevärldens största och mest prestigefyllda. 2007 hedrades hon med den isländska Falconorden och 2009 var hon Reykjavik Artist of the Year.

Rannsakan?

Alltinget, Islands parlament, tillsatte i våras en grupp som skulle granska oegentligheter och den eventuella brottslighet som förekommit i samband med den isländska ekonomiska kollapsen för drygt ett år sedan. Gruppen som består av både inhemska och utländska experter skulle lämna rapport i höstas, men på grund av det omfattande arbetet är arbetet försenad. Först skulle rapporten publiceras nu i månadsskiftet, men i dag meddelar Sjónvarpid, riksteven, ytterligare förseningar. Nu är det slutet på februari som gäller. Det sägs att innehållet blir synnerligen besvärande för vissa politiker, tjänstemän och toppchefer inom bankerna och att huvuden kommer rulla.

Hittills har ingen islänning tagit på sig ansvar i krishärvan. Makthavare som inte har rent mjöl i påsen har tvärs om befordrats till nya, prestigefyllda jobb. Eller fortsätter som om ingenting hänt. Möjligen är detta ett nationaldrag, islänningar har svårt att erkänna att de gjort fel, att be om ursäkt, att krypa till korset. Det är symptomatiskt att den gamla regeringen vägrade att avgå, något som skedde först efter långvariga protester som höll på urarta i rena palatsrevolutionen. Alla som stiftat bekantskap med den enklaste konflikthantering vet att det behövs förståelse och förklaring på vad som hänt för att kunna gå vidare. Att ansvariga träder fram och medger det som gått snett. Det kallas civilkurage. Det handlar om etik och moral.

Nu återstår att se vad som händer vid offentliggörandet. Kommer rapporten att sopas under mattan? Beredas i långbänk? Innehåller verkligen rapporten uppgifter som är besvärande? Rena bomben hävdar somliga. Om så är fallet kommer insyltade politiker, tjänstemän och klippare att åtalas? Återstår att se. Det har nämligen knappast skett tidigare i nationens historia. På bilden syns David Oddsson, tidigare riksbankschef. Vid krisen bytte han jobb till chefredaktör för Morgunbladid, öns största och enda morgontidning. Hans nya jobb blev att granska den kris han själv varit med att skapa, ett förfaringssätt värdigt vilken bananrepublik som helst! Utnämningen väckte en storm av protester. Det är ett sundhetstecken, kanske en ny moral och etik ändå håller på att se dagens ljus. Man måste komma till ett slut för att kunna gå vidare. Såväl debatten om Icesave som skuldfrågan i stort håller landet i ett förlamande strupgrepp.

Rätt kurs

I förrgår skrev jag om invigningskonserten på Myrkir Músikdagar, Dark Music Days, festivalen med ny musik i Reykjavik. Det var inte en bra konsert. I går fortsatte festivalen på Nordens Hus, Alvar Aaltos vackra skapelse, med musik av fem unga tonsättare. Konserten utgjorde slutprodukten av samarbetet mellan Listaháskóla Íslands, Islands Academy of the Arts, och Duo Harpverk, d v s Katie Buckley, harpa, och Frank Aarnink, slagverk, båda verksamma i Islandssymfonikerna. Det blev en fin timme! Några av styckena visade slagkraftiga, dynamiska vinklar till den udda, men mycket fruktbara instrumenteringen med harpa och skogen av slagverk. Här fanns en klangrikedom och stundtals minimalistiska, eggande rytmik med influenser från både world music och pop. Allt mycket gediget framfört av exekutörerna. Tack Thorun Gréta Sigurdardóttir, Gunar Karel Másson, Árni Gudjónson, Thordur Hermansson och Thorbjörn G. Kólbrúnarson! Och Katie och Frank förstås! Efter en medioker inledning verkar Myrkir Músikdagar vara på rätt kurs!

Det är den mörka årstiden som gett upphov till samlingsrubriken Myrkir Músikdagar. Men i dag är det redan ljust en och en halv timme längre än i julas. Bilden är från Álftanes, Reykjavik hägrar i fonden.

Men mördarsniglarna då?

Råkade snubbla över en bild av mitt hus i Sörmland. Det var väl inte utan att jag kände ett litet sting av hemlängtan. Vet inte om det handlade om huset eller den svenska sommaren när den är som bäst. Jag bor kungligt i Reykjavik, har gjort husbyte med en isländsk familj. Så här års när Island är mörkt, blåsigt och regnbemängt är det lätt att förfalla i nostalgi. Men så kom jag att tänka på att de vackra äpplena på bilden dessvärre är närmast oätbara och att det lär bli enormt med mördarsniglar i sommar. En kväll förra sommaren plockade jag 230! Mördarsniglarna har kommit till Island också, men utvecklingen är i sin linda. Det blir bra på Island i sommar. Förresten kanske jag drar till Grönland om mitt samlande på öar pockar på.

Vattenkammat

Festivalen Myrkir Músikdagar, Dark Music Days, firar 30 år. Invigningen av årets upplaga ägde rum på teve och radiohuset i Reykjavik i går i form av en direktsändning inför publik. På programmet stod A Guide for the Dead through the Underworld av David Brynjar Franzson. Kammarensemblen adapter spelade. Stycket påminner mig om viss musik som skrevs på 1960-talet, då vi som var med försökte sparka finkulturen på tasken, men själva var så intellektuellt och musikaliskt förfinade att inte en enda liten svettdroppe tilläts tränga fram i pannan under ett gig. Nutida Musikgruppen under Siegfried Naumann på Ackis. Knut Viggens och den Andra Kulturen. Nya spelarter som tog vid där allt det gamla slutade. Musik mer för hjärnan än för hjärtat. Håhåjaja.

And here we go again. Franzsons verk är en katalog på spelarter och tekniker från 1960-talet, med betoning på katalog. Glissandin, flatterzunge, andningsljud, klaffklatter, slapptunga, cirkulationsandning och toner långt utanför instrumentens konventionella register. Det är musik utan egentlig puls eller melodi. Har ofta känt mig som musikrebell men Franzsons stycke lämnar mig oberörd. Det låter hårt men upplevs som könlös, vattenkammad, avantgardistisk hissmusik. Heder dock för de unga musikerna som med precision framförde musiken. Spelplatsen var teve och radiohuset med musikerna placerade i fem positioner runt och under ett trapphus. Nu blev kringaktiviteterna intressantare än själva musiken, och det var väl kanske inte riktigt idén med det hela. En telefon som ringer. En radiomedarbetare som försiktigt tassar över spelplatsen på väg till muggen. En dörr som stängs i en korridor. Kippande fotsteg på rågummisulor. Allt detta gav framförandet den kropp och själ som musiken i sig själv inte lyckades frammana.

Myrkir Músikdagar fortsätter hela veckan med 24 konserter. Arrangör för det ambitiösa programmet är Tonskaldafelag Islands, tonsättarföreningen. Två komponister står i förgrunden, Atli Heimer Sveinsson och Torkel Sigurbjörnsson. De ska bli spännande att följa fortsättningen. Var är den nya isländska s k konstmusiken på väg?

En hoper människor

En hoper människor. Kanske föreställer bilden en publik, varm, kall, likgiltig eller varianter där emellan. Jag väntar på någon form av reaktion. Hurrarop? Ett stillsamt mumlande? Total tystnad? En generad applåd? Tycker nog de verkar nyfikna men rädda. Eller snarare skeptiska. Publiken är en otrogen hora, sa en av sarkasm och bitterhet förtvinad musikerkollega en gång. Nu ska vi ha kul! Sa en annan.

Campingsäsongen

Campingsäsongen ligger i sin linda. Här på Island bör man väl ha rejäla doningar när det blir dags. Även om sommarnätterna är ljusa lär dom vara kalla. Den här varianten som jag hittade på Reykjavik Art Museum kan inte rekommenderas. Men medge att det är en charmig koja. Visserligen dragig och trång men färgrik och iögonfallande originell.

Inte vilken Sveinsson som helst

Bland många trevliga museer i Reykjavik hittar jag Ásmundurlist, skulptören Ásmundur Sveinssons (1884 - 1982) gamla ateljé omgjord till konsthall. På vintern är här öppet bara på helgerna. Sveinsson är en av de stora, nydanande isländska skulptörerna. Picazzoinspirerad, javisst, men med en kraftfull egen stil. Just nu visas inte så många av Sveinssons verk eftersom det pågår en utställning med ung konst. Men ateljén i sig är en enda stor skulptural boning. Bara huset är värt ett besök! Byggnaden har sextio år på nacken, men är djärv i stilen än i dag. Ute i parken finns också några av Ásmundur Sveinssons mest kända verk, men inte Saemunder och sälen som jag berättar om framöver.

I stadsjeeparnas förlovade land

Island är världsledande på en mängd områden trots den ekonomiska krisen. Det gäller Facebook likaväl som trådlös uppkoppling, fisket och genforskningen. Frågan är om man inte också är världsledande vad antalet stadsjeepar beträffar. Ingenstans har jag sett så många som i Reykjavik, från mer normala varianter till rena monstertruckar. Antalet är förståeligt, stan är konstruerad för biltrafik. Ett otal motorleder enligt amerikansk modell leder in till stadskärnan.

Trafiken är tung och oförutsägbar, jag har redan krockat en gång! Säger inte att jag var oskyldig, men islänningarna är ökända för att köra bil vårdslöst. Kollektivtrafiken är usel, med stockholmsmått mätt närmast obefintlig. Att bo i Reykjavik utan bil skulle vara svårt, köpcenter och specialaffärer finns utanför stan. Men varför är bilarna så himla onödigt stora och bensinslukande?

Lugna vatten

I går blåste vädergudarna i mäktiga basuner. Vindar upp till 50 sekundmeter uppmättes i Reykjavik. Det var en himlastormande konsert. Tak, husgavlar och lyktstolpar spelade med i en tingens orgiastiska Concerto Grosso. Mäktigt! I dag vilar landet lugnt.

This is not a love song

På Listasafn, Reykjavik Art Museum, visas ung konst. Den nya generationen influerade av seriemagasin och gatukonst bjuder upp till dans! För det mesta är det mycket yta, men ibland blixtrar det till och blir allvar! Bakom den oftast glättade färgskalan hittar jag i de bästa stunderna ett engagemang, ett patos! Det är oftast underhållande konst utan underliggande frågor eller kontext. Hela tillställningen känns frisk men lämnar inget efter sig. Som på de flesta andra museer är det fri entré på Listasafn som också har ett trevligt, välbesökt fik. Museet ligger nere i gamla hamnen i ett före detta magasin.

Politiska pastiller

Det är kommunalval i Reykjavik framåt sommaren. Men redan nu droppar den politiska direktreklamen ner i drivor genom brevlådan. Den mest originella varianten står moderaten Björn Gísason som skickar en tablettask med politiskt sötade pastiller inför ett provval i helgen. Dessvärre ser asken lite begagnad ut, som om den användes redan vid förra valet, samlades in och fylldes på igen. Vad kommer härnäst nerdimpandes? En begagnad kulspetspenna eller nyckelknippa ?

Abrubt avbrott

Snön pudrar marken på vägen bort mot Mossfelsbaer och vägbanan kröker sig lätt runt sjön Hafravatn. När jag kommer nerför backen mot sjöbrynet målas en regnbåge på himlen. Bågen bryts abrupt en bit upp mot himlapellen. Precis som en sträng bildlärare nyss har sagt "Nu får det vara nog! Sluta! Sluta genast att slösa med de muntra färgerna" Abrubt avbrott i penselföringen.

Fårpungar på export

Pressade, mjölksyrade isländska fårtestiklar och fårpungar säljs i Japan och USA. Nu noteras ett ökat intresse för den isländska delikatessen som saluförs under en begränsad tid varje år. Testiklar och pungar ingår i Thorramatur, de torkade, rökta och mjölksyrade smårätter som äts under månaden Thorri som infaller just nu.

Vintermånaden Thorri signalerar att vintern är till hälften gången. Det firade man förr i tiden med Thorrablot, ursprungligen en hednisk fest. På 1950-talet fick traditionen också fäste i städerna. Och nu går några av rätterna på export. Uppenbarligen är japaner och amerikaner beredda att punga ut med en slant för aladåb á lá fårpung. Kan tänka mig att käket har förtecken av manbarhetsrit och annan hokus pokus. Hur det smakar? Så där...

Lagervaror

Har ni tänkt på hur många fraser, ljud, toner som passerar genom ena örat för att raskt försvinna ut genom det andra? Hur många bilder som ögat registrerar för att i nästa ögonblick glömmas bort? Eller finns allt lagrat i hjärnans hårddisk? Eller ramlar alla oanvända tankar, ord och toner ner i intighetens sopcontainrar? Har ni tänkt på hur mycket onödigt vi lagrar? Och hur många användbara och viktiga sammanhang och teser som försvinner eller vittrar sönder, rostar ihjäl.

Tänk att kunna göra en lagerrensning, omkalibrering, nyinventering, omstrukturering av tidens tänk och och bildsekvenser. Och fixa ett schysst index med inbyggd slumpgenerator.

Mugison frontar

Mugison, singer & songwriter, blir en av frontfigurerna när Island lanseras som turistland i USA i vår. Förutom musik kommer naturupplevelser med laxfiske, varma källor, ridning och fjällsafaris att presenteras, liksom maten och Reykjaviks nattliv. Isländsk musik är ett varumärke att räkna med.

Turismen växer på Island, förra året noterades 566.000 besökare. Turister från Spanien, Italien och Schweiz ökar, medan andelen skandinaver ligger på en oförändrad nivå. Besöken från USA har minskat, vilket kanske förklarar turistjippot i Nordamerika med Mugison & Co. Totalt är en ökning av antalet hotellnätter att vänta i år, bidragande orsak är den fördelaktiga växlingskursen.

Mugison är en sångare med egensinniga texter och en stor portion lekfullhet. Jag såg honom live i höstas på den intima rockklubben Bateria i Reykjavik och frapperades av den suveräna publikkontakten och att han tycktes ha så himla kul på scenen. Humor, värme och musikalisk skärpa! Mugiboogie har snurrat på min skivspelare i höst, men frågan är om inte Mugimama - Is this Monkeymusic? är ännu intressantare.

Bilden är från den fantastiska musikfilmen Screeming Masterpieces som visas på utställningen med isländsk film på Tjódmenningahusid, museet med de gamla skrifterna, i Reykjavik.

Utan kontroll

Reykjavik Art Gallery är den mest intressanta privata konstaktören här i stan. Just nu visas bland annat tio dukar av Bjarni Sigurd Björnsson. Bilderna är variationer i samma mättade rödsvarta färgskala med små rytmiska förskjutningar i penseldrag och detaljmönster från bild till bild. Det är som ett snitt i människokroppen och där blodet delvis har levrat. Eller som en eruptiv, rödglödgad lavamassa som trögflytande flyter nerför bergssidorna. "Jag ser mig själv som en trädgårdsmästare som planterar något i jorden för att växa, och sen försöker kultivera växten efter bästa förmåga. Jag assisterar bara och behöver inte ha absolut kontroll" säger Björnsson om sitt konstnärskap. Konstnären väljer att göra en liknelse som asocierar till den gröna grödan medan bilderna förmedlar kokande, eruptivt köttigt rött. Konstvärlden är full av kontraster.

Vinter och vår

Tio minuters bilfärd från Reykjavik väntar vildmarken. Nere i stan är det barmark och nästan vårväder, uppe på fjället härskar vintern men tjälen har gått ur jorden och dagsmejan nöter på det tunna snötäcket. Högst upp på bergstoppen har jag milsvid utsikt, Reykjavik glittrar likt en hägring vid horisonten. Snögränsen är tydligt markerad som en skiljelinje mellan två årstider en bit ner i sluttningen mot bebyggelsen. På väg mot stan möter jag två ryttare och tre hästar. De glider snabbt över kullen samtidigt som ett flygplan ristar sitt bomärke i skyn.

Isländska skyltar: 25

Fallna stenar, bumlingar, medelstora klumpar och smågrus ser man överallt längst vägarna. Den här skylten hittade jag på ett konstmuseum, men den ser lagenlig ut. Eller har konstnären ändå ändrat någon liten detalj? Måste kolla nästa gång jag drar ut längs vägarna. Hur som helst skulle skylten gladeligen fungera vid vilket rasriskigt stup som helst.

Tvåhövdad

Bilden är en photoshopad fantasi, men människan har alltid fantiserat om och fascinerats av tvåhövdade varelser. Lammet finns på Ásmundarsafn, skulptören Ásmundur Sveinssons (1893 - 1932) ateljé som nu är museum. Ett av de häftigaste hus jag sett. Någonsin! På Ásmundarsafn pågår en intressant utställning med unga konstnärer.

Miljötänk

Nu är jag väl kanske inte rätta personen att prata miljö, var i många år en riktig miljöbov, även om jag bättrat mig betydligt under senare år. Inte minst kritiken från mina barn har så småningom tagit skruv, samt den fokusering som miljövården har i media i dag och de varningssignaler som ideligen syns omkring oss, har gjort mig mer miljöanpassad.

Men på Island är det ganska svårt att försöka leva miljömedvetet. I det välmående område jag bor i finns inte tillstymmelse till sopsortering. Allt åker ner i samma påse. Några behållare för uttjänta batterier har jag inte sett någonstans, och tidningarna, tja de slängs med övriga sopor. På detta kan läggas alla överdimensionerade stadsjeepar som all ogenerad tomgångskörning som sker i Reykjavik. Här ligger Island rejält efter i utvecklingen!

Desto mer glädjande är skylten om elbilstankning på Laugavegur mitt i Reykjavik. Jag går ofta förbi men har aldrig sett någon som laddat batterierna. Men det kommer nog liksom sopsorteringsstationerna, returpapperet, batterihanteringen och bensinsnålare bilar. Ja helst elbilar förstås.

Källarfolket

Enfamiljshus i den meningen att i huset bara finns ett hushåll är sällsynt i reykjavikstrakten. Den dominerande boendevarianten är att varje hushåll disponerar ett våningsplan. Det betyder att i ett tvåvåningshus finns totalt tre hushåll. Ett på varje våning, även i källaren! I Sverige är det förbjudet att inreda bostäder i källarplan, här förekommer det överallt. Det gäller även om fönsterna är pyttesmå eller ligger jäms med trottoaren. I alla källare bor det människor! Har ofta undrat hur det står till nere hos källarfolket.

I de små fönstren där fönsterblecket smeker asfalten utanför, syns ofta små miniutställningar eller försök till dramaturgiska stilleben med porslinskatter, troll, leksaksdjur och vaser med torkade växter. Fascinerande!

Den isländska språkpolisen

Varför har islänningen så rabiat syn på utländska låneord? Varför kämpar man så heroiskt för att bevara gamla grammatiska former? Alla vi andra står där och förundras över islänningarnas fiffighet att hitta på egna ord, nybildningar, på de företeelser och ting som importeras. Bakom ansträngningarna ligger en tvåhundraårig kamp att bevara språket intakt, numera en sisyfusbetingad uppgift med de starka influenser som sköljer över oss från populärkulturen, internet och den ökade globala samvaron.

Isländsk språkvård är komplicerad, känsloladdad, knuten till självbilden och politiskt färgad. Under självständighetskampens drygt 150 år fram till frigörelsen från Danmark 1944 blev språket, som inte ändrats mycket på 700 år, själva symbolen för frihet. Språket var intakt utom vissa danska låneorden som nu blev synonymt med danskt förtryck. Danskan avlägsnades, man gick tillbaka till fornisländskan och trodde sig ha fått ett rent, obesudlat språk. Men den beskrivningen är delvis en myt eftersom även fornisländskan innehåller över 4000 låneord. Många används än i dag.

Varken självständigheten 1918 eller utropandet av Island som självständig stat 1944 ändrade språkidealen. En mer liberal hållning odlades visserligen på 1940-talet. Författaren och nobelpristagaren Halldór Laxness och andra intellektuella tillät sig att använda utländska låneord och oortodoxa böjningsformer i sina texter, men fick utstå hård kritik.

Vad är det då som driver islänningen att bevara det gamla i dag? Kanske ett inbyggt krav att kunna läsa de gamla sagorna utan mellanhänder? Är det ömentaliteten och den tidigare isoleringen? En vanlig men mer grumlig teori är att en liten nation dör om inte språket hålls intakt. Mot detta kan invändas att de geografiska och religiösa förhållandena kanske är ännu viktigare. Ett exempel är Irland som förlorade sitt språk under engelsmännens herravälde, överlevde som nation men höll på att slitas i småbitar av religionsstrider.

I dag finns det isländska språkforskare som förespråkar en uppluckring av isolationen, men den gamla ordningen dominerar. Kanske en måttfull integration av främmande ord till och med skulle berika isländskan? Är nuvarande strategi överhuvudtaget gångbar med människors vardag på nätet och alla internationella, gränsöverskridande kontakter? Å andra sidan frågar jag mig om inte den hårda språkkontrollen har medverkat till den extremt gynnsamma ställning som det skrivna ordet har på Island? Detta trots att landet är världsledande när det gäller trådlös uppkoppling, Facebook och high tec. Allt det nya finns här i hög grad, ändå lever gamla språkvärderingar vidare. Ännu ett tag. Bilderna är från Tjódmenningahusid, museet med de gamla handskrifterna. Nedan följer några exempel på nybildade isländska ord.

Nybildade ord

Islänningarna har med flera hundra års träning utvecklat en bra känsla för att bilda egna ord på utländska ting och företeelser, i stället för att låna orden från främmande språk. Här är några exempel.

Radio Útvarp (utkast)
Telefon Simi
Teve Sjónvarp (synkasta)
Dator Tölva (lek med ordet Völvan)
Kiosk Söluturn
Ambulans Sjukrabill (sjukbil)
Kris Kreppa
Spis Eldavél (kokmaskin)
Filmstjärna Kvikmyndastjarna (rörlig bildstjärna)
Polis Lögregla (lagreglerare)

Astronauter

Rymdfärjan Apollo II med Neil Armstrong, Edwin "Buzz" Aldvin och Michael Collins ombord landade på månen 16 juli 1969. Den första bemannade månfärden blev en enorm prestigeseger i kampen om rymden mellan USA och Sovjetunionen. Besättningen hade under långa perioder tränats i Askja på Island, den kargaste och mest månlika plats på jorden som NASA, den amerikanska rymdstyrelsen, kunde hitta. Askja är en kolsvart, klippig lavaöken vid kratern Viti, helvetet, 350 kilometer norr om Reykjavik. Bredvid Viti ligger Islands djupaste sjö. Det svavelmättade vattnet har en temperatur på 3o värmegrader. Här förbereddes Neil, Buzz och Michael i månader för den historiska månfärden.

På Listasafn, Reykjavik Art Museum, pågår en utställning med Erró, Islands internationellt mest kända bildkonstnär. Fokus ligger på en porträttsamling men i en av salarna skiftar objekten. Nyss fanns här Errós fantastiska svit Japanes Love Letters, nu visas bilderna med motiv från astronauternas värld.

Frun spårlöst försvunnen!

Ólofur Ragnar Grimsson, Islands president, med fru är på besök i Indien just nu. Visiten sker med anledning av att presidenten fått Nehrus fredspris. I går försvann presidentfrun Dorrit spårlöst i femtonmiljonerstaden New Dehli. Försvinnandet åstadkom ett enormt säkerhetpådrag innan Dorrit kom till rätta efter sex timmar, rapporterar isländska riksradion RUV. Hon hade varit och shoppat och besökt en skönhetssalong och hade inte en aaaning om pådraget.

Indien ligger långt bort från Island, även vad säkerheten beträffar. Det erfor jag själv vid ett besök i Trivandrum i södra Indien förra året. Jag råkade vara bokad på samma hotell som en indisk minister. Ett våningsplan hade utrymts så när som på ministern och jag! Plus tungt beväpnade soldater på vakt i korridoren dygnet runt. Det kändes absurt! På Island har jag frapperats av hur toppolitikerna och presidenten rör sig fritt utan tillstymmelse till säkerhetsvakter. I höstas stod jag bredvid president Ólafur i Nationalteaterns bar utan att fatta grejen.

Presidentens indiska pris har fått obetydlig uppmärksamhet i isländska media. Annars är Nehrupriset statusfyllt och har tidigare bland andra tilldelats Martin Luther King, Nelson Mandela, Mother Theresia och Olof Palme. När jag frågar varför Ólafur fått priset, vet islänningarna inte riktigt. Nej, folkkär verkar presidenten inte vara. Priset som är på 800.000 SEK är för fredsarbete och insatser i klimatfrågan. Pengarna ska avsättas i en fond för att stödja forskning i glaciärer och jordvärme, initiera ett forskningscenter i Himalaya samt befrämja indiska studenters studier på Island.

About the Dark Times...

I dag gör jag avsteg från miniserien Isländska skyltar och visar istället ett plakat från Indien. Passligt eftersom isländske presidenten Ólafur Ragnar Grimsson är där nu. Den här skylten hittade jag i Trivandrum i södra Indien i våras. Plakatet satt vid entrén till Konsthögskolan och när jag gick in på skolområdet visade sig att studenterna var i vild strejk mot skolans ledning. Kanske presidenten kan låna plakatet till Island? Snart kommer den internationella grupp som tillsattes att publicera utredningen om krisens orsaker. Offentliggörandet var tänkt att ske i november men har skjutits upp till kommande månadsskifte. Det sägs att utredningen blir besvärande för vissa makthavare, huvuden kommer att rulla. Det kan bli dramatik och dags för sånger om mörka tider.

Äkta eller fejkad?

Promenaderna längs Reykjaviks strandlinje bjuder på såväl vackra som lite förbryllande upplevelser. Skarven är en av strandlivets vanligaste innevånare. Lätt igenkännbar med sina karaktäriska viftande vingar, men ibland i fullständig vila på en klippa vid vattenbrynet. En av fåglarna på bilderna är äkta, den andra en fågelstaty. Vilket är vad?

När jag fejsade Facebook

Island är världsetta när det gäller Facebook. Inget annat land i världen använder gratistjänsten så genomgående. 95,8 % av islänningar mellan 20 - 29 år är uppkopplade till Facebook. Totalt rör det sig om 46,9 % av hela befolkningen. Islänningarna är kända för att gärna pröva nya grejor, det gäller inte minst tekniska inovationer och Boys Toys. I linje med detta har Facebook länge haft en extrem genomslagskraft i landet och anses också spelat en avgörande roll när regeringen avgick förra året. De regelbundna protestmöten som hölls utanför Riksdagshuset organiserades och eldades fram genom de nätverk som Facebook möjliggjorde.

Island var 5 oktober åtminstone på papperet världens sjätte rikaste land, men förklarades bankrutt av den dåvarande stadsministern 6 oktober. Med en regering som i det längsta vägrade avgå, trots växande skaror med demonstranter. Alla som deltog i protesterna hade koll på Facebook, kontaktnätet och själva kittet för kampen! Det är den historieskrivning som en amerikansk reporter gör, han följde själv kampen via Facebook.

Själv har jag snarast tillhört klubben Vi Som Aldrig Någonsin Kommer Att Gå Med i Facebook. Men man påverkas av sin omgivning. Och för en facebooksskeptiker är det förstås närmast livsfarligt att bosätta sig på Island. i förrgår gick jag med. Det är helt OK.

Katastrofer som kassasuccéer

I gamla stan i Reykjavik finns en bio som visar vulkanutbrott för turisterna. Vet inte hur seriösa filmvisningarna är, The Volkano Show föder misstankar, men kanske kan verksamheten sorteras in i genren katastroffilmer. Flygplanskapningar, bränder i skyskrapor, skepp som går i kvav, vulkanutbrott och jordbävningar, allt går att tjäna pengar på. Men så inträffar en katastrof i verkliga livet. Då blir det konstigt. Eller rättare sagt: Ännu konstigare.

Jag gick förbi Red Rock Cinema och The Volkano Show idag och det är omöjligt att inte komma att tänka på den fruktansvärda jordbävningen på Haiti. Katastrofens omfattning är just nu omöjlig att bedöma, men enligt chefen för Internationella Röda Korset kan händelsen vara av samma omfattning som Tsunamin. Detta i ett land så djävulskt sargat av orkaner, jordbävningar och politiskt vanstyre. När innevånarna precis sett en ljusning har katastrofen slagit till i form av en orkan eller maktgalningar som Papa Doc och sonen Baby Doc, det är Haitis bittra historia.

Vet inte om jag skulle vilja se en katastroffilm överhuvudtaget. Just i dag när verkligheten kommer i kapp oss, det gör den alltid förr eller senare, känns det tja... smaklöst, onödigt och dumt. Haiti behöver hjälp. Ett räddningsteam från Island var föredömligt snabbt på plats.

I Reykjavik finns också Fair Trade-kaféet Haiti som drivs av en kvinna från ön. Jag har i en tidigare blogg berättat om fiket där en del av förtjänsten går till en skola på Haiti. Jag går väl åtminstone dit och fikar i morgon. Det är det minsta jag kan göra.

Bollywood på Island

Bollywoodfilmen Namo Venkatesa som till stora delar spelats in på Island, har premiär i kväll, 14 januari, inte i Mumbai utan i Bangkok, uppger Morgunbladid. Filmen kommer inte att visas på Island. Intresset för indisk underhållning i form av bollywoodfilm är lågt, mig veterligt har genren inte presenterats offentligt här. Något som jag kan ha en viss förståelse för, efter att själv plöjt igenom ett antal rullar. För en västerlänning kanske bollywood gör sig bäst i en nedrökt, packad biografsalong i Mumbai. Det handlar mycket om stämningen och publikinlevelsen med skrik, skratt, buanden och ljudliga snyftningar. Filmmusiken kan bitvis vara suggestiv och medryckande. Som företeelse är bollywoodfilm superintressant. Vill man få en touch av bollywood kanske storfilmen Slumdog Millionaire är att föredra, ingen jämförelse i övrigt, det här är Hollywood, långt bort från Bollywood. Det är ändå en bra film om Indien, rörande, spännande och underhållande. Bara fotot och den oscarsbelönade musiken av A.R. Rahman är värd biobiljetten! Har den visats på Island? Nej.

Filmutbudet i Reykjavik är en sorglig historia, mest actionfilmer plus en och annan tecknat film för de små till jul. Och isländska humorfilmer som jag dessvärre har svårt att uppskatta. Det är inte bara språket som lägger hinder, finesslös dramaturgi och skådespelarinsatser spelar också in. Reykjavik som annars lätt lever upp till epitet Lilla New York, en stad med storstadspuls, är vad film beträffar snarlik Örnsköldsvik, Nyköping, Alingsås eller vilken svensk landsortshåla som helst. Därför är den pågående filmodyssén med isländsk film i Pjódmenningahusid ett viktigt vattenhål. Dessvärre kan ingen upplysa om hur länge den tillfälliga visningen varar. Slutligen en uppmaning till Indiska Ambassaden i Reykjavik: Dra i lite trådar för att få till stånd några indiska filmvisningar på Island! Kanske Namo Venkatesa?

Ohäftat!

Det mesta känns väldigt OK på Island. Men det är klart att det finns detaljer som irriterar. Till exempel att tidningarna inte är häftade. När jag i arla morgonstunden försöker traggla mig igenom Morgunbladid och Fréttabladid, faller tidningsbladen ner på kaviarmackan och vidare i surmjölken. För en man som tillbringat ett antal år i förlagssvängen är detta en styggelse! Häftning av trycksaker är inte den stora kostnaden vid produktion av tidningar och andra trycksaker. När jag frågar någon islänning om saken får jag ett oberört "Det har alltid varit så" till svar. Själv håller jag på att explodera av förtrytelse vid mina försök att få ordning på det kaviarkletigt surmjölksblaskiga lösbladssystemet.

Apropå tidningar så är det kärvt för gammelmedia även på Island. Morgunbladid som är enda betalmorgontidning på ön, befinner sig i en ytterst besvärlig situation. Upplageraset är monumentalt, från 80 000 ex under glansdagarna på nittiotalet till nuvarande 40 000. Till detta kommer minskade annonsintäkter beräknade till 35 % nästa år. Tillsättandet av chefredaktören David Oddson i höstas var kanske inte heller den mest geniala strategin. Oddson, gammal högerpolitiker som fick lämna jobbet som riksbankschef, beskylls för att vara en av dem som bär ansvaret för krisen. Nu granskar han den kris han själv varit med om att skapa! I samband med tillsättandet lämnade många prenumeranter tidningen, hur många vill Morgunbladid inte uppge, gissningsvis mellan 4 000 och 11 000. Men även gratistidningen Frettabladid dras med ekonomiska svårigheter, men satsar hårt. Vissa dagar är båda tidningarna lika omfångsrika vad antalet sidor beträffar. Och båda har dessvärre lösbladssystem!

Örnfjädern

På 1970-talet lärde jag känna Abdo från Södertälje. Han heter egentligen Abdelrahman Elkhatib och kom från Egypten. Han hade träffat en svensk sjuksköterska, blivit kär och flyttat till Sverige. I hemlandet hade han varit en uppburen musiker, filmstjärna och kompositör. Abdo hade spelat huvudrollen i egyptiska storfilmer och skrivit Saudiarabiens nationalsång. I Sverige fick han inte samma stjärnstatus, men gjorde ändå ringar på vattnet som musikpedagog och musiker.

När jag jobbade i Kalmar bad jag Abdo driva ett projekt med barnkörer och egyptisk musik. Han kom med sin arabiska luta och som plektrum hade han en örnfjäder. Abdo sjöng A Ja Zen och kompade barnkörerna med hjälp av örnfjädern. Han var en ödmjuk man, alltid välklädd och mån om sitt utseende, kalmarungarna gillade honom stort. Själv tycker jag att det var inspirerande att spela tillsammans med gentlemannen med den sonora stämman och stora örnfjädern i högernäven. Kanske inspirerade han till mitt senare intresse för World Music, la grunden, precis som han påverkade Björn J:son Lindh och andra av den tidens mest gångbara musiker. Inga pekpinnar, inte så mycket snack, bara låta musiken flöda.

Jag kan sakna den här typen av kultur på Island. Invandrarna är anonyma, jag ser inte många spår av främmande kulturer i det isländska samhället. Och människor från arabländerna verkar obefintliga eller åtminstone osynliga. Man skulle nästan kunna tro att islänningar lider av islamofobi, men så illa är det väl ändå inte. Abdo! Kom och spela A Ja Zen på din arabiska luta och låt örnfjädern piska strängarna!

Kontraster

Vid Kärleksstigen, en av de finare adresserna i Reykjvavik, ligger några milt uttryckt ruffiga gamla fiskebaracker. Med Nordatlanten skvalpandes på ena sidan och en räcka av stans mest statusfyllda gamla tudorhus på den andra. Barackerna är som brukligt tillverkade av korrugerad plåt och på ett av taken finns ett anslående duvslag, för tillfället dock utan duvor. Barackerna som kompleteras med några rostiga, obrukbara båtvinschar representerar ett gammalt roddarläge som alltid funnits på platsen. Hade detta varit Stockholm hade plåtskjulen förmodligen varit rivna sen decennier. På Island bejakas det kontrastrika. Jag har sagt det tidigare, men det förtjänas att upprepas: Tycker att rostig, korrugerad plåt är ganska snyggt! Det ser slitet ut på ett schysst sätt. Finns det någon som håller med?